juni 18, 2013. Nytt exemplar av tidningen Kustbon.

Så trillade ett nummer av Kustbon ner i brevlådan. En tidning av och om estlandssvenskarna. Full med intressanta artiklar.
Chefredaktören, Mattias Reinholdson, diskuterar frågan om kulturen. "Vad är kultur?"
Vad är egentligen ursprunglig estlandssvensk kultur? Vad är det vi ska föra vidare till våra efterkommande?
Sångarfesterna? Den första estniska sångarfesten var i Tartu 1869, den första estlandssvenska i Hapsal 1933, men tyskbalterna hade sångarfest i Tartu redan 1857 och i Riga 1836. Är då sångarfesterna estnisk tradition? Tänk på den sjungande revolutionen. Nog har det alltid sjungits i Estland, men var började det?
Julgranen kommer ursprungligen från Estland, säger han. (Jag har lärt mig att det var i Tyskland) Den restes i Reval/Tallinn vid midvinterståndet någon gång på 1440-talet. I Riga säger de att de var först. I skolan fick de estlandssvenska barnen lära sig att den första julgranen restes i Sverige (det var rikssvenska lärare).
Folkdräkter då? Tygerna till folkdräkterna köptes av männen när de seglade utomlands. Sedan skapade man sig en dräkt. Det var färgssättningen som var viktig, beroende på årstid och civilstånd. Man måste också ha en dräkt som skiljde sig från de andra öarnas kvinnodräkter.
Något säkert svar finns inte. Lika osökert som det är med den rikssvenska kulturen är det med den estlandssvenska och den estniska. Ändå upplever vi deras kultur spå starkt. Jag har den uppfattningen att kultur är det som vi lever i. Vi har minnen, seder och bruk som betyder mycket för oss. Vi har koder som bara vi förstår. Vi är trygga med ett sätt att leva, ett sätt som är bekant för oss. Det är vår kultur! När den än uppstod.
Jag satt och funderade lite grand, och så dök frågan upp: Är det bara kultur som är "urgammal" som tillåts räknas som äkta kultur? Hur blir det då när konstnärer av alla sorter reser utomlands för att få impulser och inspiration för att utveckla sin konst? Kan de då aldrig bli del av den "svenska" kulturen? Kommer aldrig några nya impulser kunna  bli "svenska"? 
 
Är det så att eftersom det liv vi lever nu är så influerat av utländska -ismer och intressen från både öst och väst kommer det aldrig tas på allvar av dem som kommer efter oss? Det här är så dumt, så otroligt dumt, att jag kan inte låta bli att förundras över s.k. intellektuella som sprider uppfattningen att vi inte har någon svensk kultur, utom kanske "midsommar och annat trams". Jag ser det som spridning av illasinnad propaganda med dunkla syften.

-----

John Crispinsson har hållt ett föredrag om sin bok "Den glömda historien" i Tallinn. Han skriver om reaktioner han fått på boken. Jag börjar med att citera kloka tankar om rikssvenskarnas okunskap om estlandssvenskarna:
 
Okunskapen är lite sorglig eftersom vi har så mycket att lära av estlandssvenskarna. Hur man hanterar maktövergrepp, förtryck, ohyggliga förluster av liv, hem och minnen. Hur man tvingas ta risker, vare sig man vill eller inte. Hur man ibland måste kompromissa med samvetet och vara pragmatisk. Det kan kanske lära oss något litet om hur svårt det är att hantera ondska när den kommer riktigt nära.
Dessa svårigheter har de allra flesta svenskar i Sverige sluppit konfronteras med eftersom vi levt i fred. /.../ Med större insikter om estlandssvenskarnas öden kanske vi alla skulle vara lite mer ödmjuka och förstått omvärlden lite bättre. Det är således min övertygelse att en större kunskap om och förståelse för estlandssvenskarna skulle berika det offentliga samtalet i Sverige.
Ja, jag håller helt med. Vi ska möta alla människor med... ja just det: nyfiken respekt. Vi ska samtala utan fördomar och i förväg bestämda åsikter. Vi har så mycket att lära oss av dem och av esterna och alla som levt ett annat liv än vi gjort själva.
Jag tänker på när någon berättade hur det går till i konferrensrummen i Bryssel. Man sitter runt ett bord och diskuterar en fråga. När tiden nästan är slut, då först säger svensken något. Han talar om hur det ska vara. 
-----
Och så Lenin:

Bönder är offentliga brottslingar

"... Inte många bönder förstår att fri handel med bröd är ett brott mot staten. "Jag har producerat bröd, detta är min produkt, och jag har rätt att sälja det," detta är vad en bonde tänker med vanans makt, som i forna dagar. Och vi säger att detta är ett brott mot staten. "

Lenin
19 november 1919

(Lenin, V.I. Complete Works vol. 39. p. 315.)

Ja, det är naturligtvis detta som är kommunism. Ingen har rätt att äga något, alla "äger" allt tillsammans, d.v.s. ingen äger någonting.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0