.

 

"Du ska aldrig ha pengaaffärer med en vän!” Så sa min mormor. Jag vet att hon hade rätt. Pengar brinner i händerna på människor.
Så var det också för Runöborna när de levde på sin ö. De var av svensk härstamning och levde i den gamla svenska kulturen. De brukade jorden, fiskade och jagade, men deras redskap var av gammalt stuk och inte så effektiva som de redskap som användes på andra sidan Östersjön av deras landsmän. De hade kommit till den lilla ön någon gång på 1200-talet och levde isolerat på sin ö. Visst sålde de sina produkter till fastlandets folk; esterna, letterna och ryssarna, men de flesta lämnade inte ön.

 

En gård på Runö.

Jakob Steffensson har skrivit om livet på Runö i flera böcker. Den jag nu har läst är boken Runöborna och deras invandring till Sverige.
Steffensson levde 28 juli 1924 - 2 maj 2011. Han föddes på Runö och dog i en förort utanför Stockholm. Men det hem han och hans hustru Elsa skapade i Sverige var ett riktigt Runö-hem.  Han sa:“Runö var den bästa platsen på jorden. Sverige är det inte. Runö är det inte längre.” Han hade sparat minnen från sitt Runö och spred kunskap om livet där i flera böcker och radiointervjuer.

 

Jakob och Elsa Steffensson.

Boken om invandringen till Sverige berättar om livet under de sista åren på ön och hur invandringen blev. Många svenskar kom på besök till Runö, och 1929 kom kören Orphei Drängar. Alla öbor var överförtjusta att få besök från det underbara Sverige, dit de alltid längtade. Det var som ett paradis i deras tankar. Hugo Alfvén som var med OD höll ett tal till Runöborna om deras trofasthet och kärlek till Sverige genom århundraden, och han gav dem löftet, att året därpå, alltså 1930, skulle ett hundra Runöbor få tillbringa en vecka i Sverige på “O D”:s bekostnad.
Alla blev jätteglada och hade det i tankarna hela året. Torsdagen den 7 augusti 1930 anlände de femtio (svenskarna hade varit tvungna at skära ned på antalet gäster) Runö-svenskarna med ångaren “Odin” till Stockholm. Och besöket blev så fantastiskt som deltagarna drömt om. Tyvärr var det skördetid på Runö då, så de flesta Runöborna var unga flickor, men de njöt och hade mycket att berätta när de kom hem.

Det finns så mycket att berätta. Det är svårt att begränsa sig. Hur som helst sattes en insamling igång i Sverige för att Runöbornas liv skulle bli bättre. Bl.a. lovade man samla in pengar till en större motorbåt som skulle gå i trafik mellan ön och fastlandet. Många tunga svenskar skötte insamlingen. En av dem var faktiskt överstelöjtnant Wennerström. Ja, just han, spionen.
Det samlades in mycket pengar. Stora förändringar var att vänta på Runö. Men. Det blev inte ens en tumme. Eller det kanske blev just en tumme. Vart de övriga pengarna försvann har ingen fått veta.
1938 kom ryssarna, men de gjorde ingen skada på Runö. Tvärtom. Där levde människorna redan ett “kommunistiskt” liv. Därefter kom tyskarna. Och det var under den tiden Runöborna fick rådet av svenskarna att flytta över havet, och tyskarna samtyckte. De skulle fly till Sverige för att där "få gårdar som motsvarade vad de hade på Runö". På avresedagen blev de tvingade att lämna kvar det mesta de ägde. Bara kläderna de hade på sig och mat för överresan fick de ta med. Pengarna fick de lämna mot kvitto på båten.
De litade på svenskarna.
Som ni förstår skulle de aldrig ha gjort det! Ingenting blev som utlovat. Kanske de hade haft det bättre om de aldrig lämnat sin ö. Pengarna de lämnat på båten försvann! Gårdar fick de inte! De kläder, kontanter och hjälp till bosättning de fick var bara till låns. Några Runöbor fick köpa mark på Singö, men de flesta fick ingenting.
Mina vänner. Ibland skäms man över att vara svensk.
Jag träffade en kvinna som hade fötts på Runö och som fått mark på Singö. Hennes syster hade som liten träffats av granatsplitter i huvudet när hon låg och sov utomhus i sin vagn på gården. Allt var så fruktansvärt. Jag trodde att de fått gården till ett bra pris och med fina lån. Så var alltså inte fallet.
Tiiu, som jag trodde jag kände så väl, hon föddes på Runö och hade flytt tillsammans med sin mamma. Pappan blev kvar. Aldrig talade vi om den svpåra tiden när de kom till Sverige.

Vad som hände med alla pengarna och allt annat Runöborna blivit lovade är gömt i sekretessbelagda papper. Där ska de stanna i 70 år. Men nu har väl de 70 åren snart gått. Vi kanske får veta vad som hände, får veta vem som la beslag på de pengar svenskarna samlade ihop för att förbättra förhållandena på Runöl och senare för att hjälpa dem i Sverige.

Här är några rader om vad som hände i Sverige:

Stiftelsen (för estlandssvenskarna) var ju underställd överståthållareämbetet, som utsåg revisorer att granska Stiftelsens räkenskaper och förvaltning. Granskningen omfattade stiftelsens kassaböcker med tillhörande verifikationer, huvudböcker samt säkerhet för utbetalda lån. Därjämte kontrollerades Stiftelsens banktillgodohavanden. Vid granskningen konstaterades, att Stiftelsens räkenskaper icke förts enligt sedvanliga bokföringsnormer och med sådan noggrannhet att man därav med säkerhet kunde anse att de överensstämde med Stiftelsens verkliga ställning. Vid revisionens avgivande den 30 oktober 1950 ansåg sig revisorerna icke kunna tillstyrka ansvarsfrihet för Stiftelsens styrelse för dess förvaltning under de granskade räkenskapsåren.

Men vissa saker har väl inte ens revisorerna kunnat få insyn i. Vad hände t.ex. med de utblottade invandrande Runöbornas (estlandssvenskamas) kontanter? När de steg ombord på den ödesdigra färden överlämnade de sina pengar till Kommitténs och Stiftelsens representanter mot särskilt kvitto. Kvittona var av två olika slag. På de kvitton som lämnades under novembertransporten 1943 stod det med tryckbokstäver "Major Carl Mothander Schwedischer Bevollmächtigter für die krankentransporte" undertecknat med namnet Marcus. På de kvitton som lämnades under den slutliga transporten augusti 1944 står det med tryckbokstäver "Transportleiter I. A." undertecknat med ett oläsligt namn.