mars 16, 2013 Runö
Jag hittade en artikel i SvD från 14 mars 2007 kl 06:15 , uppdaterad: 7 september 2011.
Detta är hela artikeln! Det är en lång historia, men jag tycker det är så intressant. Detta är människor som levde på ett vis som alla svenskar gjort under lång tid, men också för länge sedan. I artikeln sägs ingenting om det som hände Runöborna när de kommit till Sverige. De var alltså inte flyktingar i vanlig bemärkelse. De hade fått löften från Sverige som visade sig vara luft!
Detta är hela artikeln! Det är en lång historia, men jag tycker det är så intressant. Detta är människor som levde på ett vis som alla svenskar gjort under lång tid, men också för länge sedan. I artikeln sägs ingenting om det som hände Runöborna när de kommit till Sverige. De var alltså inte flyktingar i vanlig bemärkelse. De hade fått löften från Sverige som visade sig vara luft!
Svenskön som fortsätter att förbrylla.
ESTNISKA RUNÖ. I Rigabukten ligger en liten grushög till ö som framstår som en mycket speciell relikt av en nästan okänd kultur. Här talades en ålderdomlig svenska, öborna levde på fiske och jordbruk. Men 1944 gick flykten undan sovjetockupationen och svenskbygden knäcktes för gott.
Den svenska befolkningen på den lilla estländska ön Runö långt ute i Rigabukten har länge förbryllat omvärlden. Varifrån hade de kommit, varför talade de en så ålderdomlig svenska och hur kom det sig att deras samhälle, uppbyggt på en nisch av säljakt, fiske och extensivt jordbruk, hade kunnat bibehållas genom århundradena? Även efter 1944, då nästan alla runöbor flydde över till Sverige, har ön fortsatt att intressera både forskare och allmänhet och talrika utställningar och böcker har förmedlat kunskap om ön. Nyligen har Jörgen Hedman och Lars Åhlander, utkommit med en diger volym på närmare 500 sidor med titeln Runö. Historien om svenskön i Rigabukten (Dialogos, 503 s). På samma förlag har även utkommit ett häfte innehållande dokument och källor till historien om Runö, sammanställt av Jörgen Hedman.
Är detta då den definitiva historien om Runö, som titeln kan tyckas antyda? Självfallet inte, vår kunskap om denna lilla grushög till ö och dess invånare kommer att vidgas framöver, och det är viktigt. Även ur ett estlandssvenskt perspektiv framstår Runö, dess invånare och säregna kultur som en mycket speciell relikt av en nästan okänd kultur. De stora estlandssvenska bygderna i nordvästra Estland – Dagö, Ormsö, Nuckö, Rågöarna och Vipall-Korkis – hade snarlika dialekter och kulturer och ett omfattande utbyte av befolkning genom århundradena. Runöborna talade däremot ett mål som var svårt att förstå för övriga estlandssvenskar och deras seder föreföll också egendomliga och ålderdomliga. När till exempel de manliga runöborna om vårarna dök upp för att jaga säl och längs kusten sökte sig till söndagens gudstjänst i kyrkan, kunde man se dem i livligt samspråk med förbipasserande nucköbor, allt medan de uträttade sina naturbehov sittande i diket!
Runöborna väntar på att lämna sin ö 1944.
Varför var Runö så speciellt? För att få svar på den frågan behövs omfattande arkeologiska, antropologiska, etnologiska och kulturgeografiska undersökningar. Sådana har Felicia Markus genomfört för Nuckö i sin doktorsavhandling ”Living on Another Shore” (2004). Hedmans och Åhlanders bok skall mera ses som en sammanställning av befintlig kunskap för den vida läsekretsen. Markus visade att det funnits en kontinuerlig bosättning på Nuckö från vikingatiden fram till våra dagar, lik den skandinaviska kustkultur som utvecklades kring centrala Östersjön i förhistorisk tid. Hedman och Åhlander känner till rönen från Nuckö och utesluter inte att även Runö kan ha en annan äldre historia än den som fram till nyligen dominerat i den estlandssvenska historieskrivningen, att samtliga bosättningar uppkom på 1200-talet eller senare i samråd med Estland-Livlands nya herrar – konungariket Danmark och Livländska Orden.
Varifrån kom då de som bosatte sig vid kustområdena längs den östra sidan av Östersjön? Ja, innan vi vet mer om hur bosättningarna bredde ut sig och utformades över tiden är det mycket svårt att säga något om detta. Hedman och Åhlander gör ett försök att förklara runöbornas proveniens, inte minst via deras muntliga traditioner, som pekar i riktning mot Åland, Sverige eller Finland, det vill säga nästan vart som helst inom Östersjöns kustkulturområde. Runöbornas dialekt skilde sig från de övriga estlandssvenska bygdernas. Vi vet tyvärr föga om de svenska dialekter som talats i svenskspråkiga områden i närheten av Runö, invånarna kom där att helt assimileras eller dö ut redan för flera hundra år sedan. Det är troligt att man i de närliggande svenskbygderna, Kynö, Ösel, och möjligen också Kurland, har haft en bosättningshistoria som varit mer besläktad med runöbornas än med de nordliga estlandssvenskarnas.
En fråga som diskuterats under lång tid är vad som innefattats i begreppet ”svensk rätt” och huruvida den kan utnyttjas för att datera bosättningarna till exempel på Runö, där den svenska rätten omtalas i ett dokument från 1341. Den svenska rätten anses ha varit huvudanledningen till att de svenska bosättningarna kom att överleva så länge. Den innebar att svenskarna var fria att flytta från sina gårdar och hade en viss besittningsrätt, mot att de gjorde dagsverken och levererade olika produkter till godsherrarna. Rätten gällde i specificerade bygder, om någon flyttade från en sådan omfattades han inte längre av den svenska rätten. Det har antagits att de dåtida makthavarnas erkännande av svenska rättsförhållanden innebar att svenskarna i Estland hade anlänt nyligen. Dokumenten skulle då kunna användas för att datera svenska bosättningar längs Baltikums kuster. Senare tiders forskning tyder dock på att det inte varit så – den svenska rätten har antingen använts för att gynna befintliga bosättare eller för att locka flera sådana.
Runö kom att utvecklas i en egen riktning i och med att ön under 1600-talet inte förlänades till någon adelsman, utan blev en egen bonderepublik, där loandskape (landskapet, det vill säga kommunalstämman) kunde besluta i de flesta lokala frågor. På andra håll, även där svensk rätt tillämpades, var det alltid så att ett gods ägde all mark och utgjorde den lokala kommunen. Om detta annorlunda styrelsesätt kom att vidmakthålla många av de ålderdomligheter som gjorde Runö till en så exotisk miljö för ”moderna” människor som började komma på besök från 1800-talets mitt, kan man diskutera. Äldre studier av agrarsamhällen har ofta betonat innovatörernas roll i samhällsutvecklingen. Modern agrarhistorisk forskning har dock kunnat vederlägga denna innovationsbaserade bild och visat att även helt vanliga bönder var beredda att ändra sina produktionsmetoder om det var fördelaktigt ur deras perspektiv.
På samma sätt kan man se på förändringarna på Runö. Ön kartlades vid flera tillfällen från 1600-talets början och det framgår av dessa kartor att man dels har gått över från två- till tresäde, något som då var vanligt även i mer godsägarstyrda estlandssvenska byar, men också att byn flyttats, förmodligen som ett led i ett jordskifte. De gårdar som fascinerade besökarna med sina långlängor, sin avsaknad av skorstenar och sin trängsel, där ofta flera familjer kunde leva i ett enda rum, var inte efterföljare till de vikingatida stolphusen utan mer prosaiska rökpörten, vanliga på många håll i närheten. Att man bodde trångt hade mer att göra med att skogen på ön var kronoskog och ej fick användas än att man levde i storfamiljer.
När det blev lättare att få tag på virke och även möjligt att få en penninginkomst kom Runö snabbt att förändras – moderna hus byggdes, motorbåtar blev vanliga, ett radikalt jordskifte genomfördes och öns hela ordning började förändras. Trots detta kom Runö av sovjetmyndigheterna att kallas det mest ålderdomliga samhället i Estland.
Den sovjetiska ockupationen av Estland kom att för alltid bryta sönder de tusenåriga skandinaviska bosättningarna. De bygder som låg strategiskt till vid Finska viken tömdes på sin befolkning och blev militärområden redan 1940, medan Runö var mindre intressant att befästa. Det låg ju inom sovjetkontrollerat område. Runöborna kunde bo kvar på sin ö, även om förändringens vindar blåste även här. En exekutivkommitté tillsattes på ön under den första sovjetockupationen, utsedd av sovjetmyndigheten på Ösel. För första gången på flera hundra år utsåg inte längre runöborna själva sin kommunstyrelse. Denna första sovjetiska ockupation av Estland blev dock kortvarig, sommaren 1941 inledde Hitler operation Barbarossa och Baltikum erövrades successivt – sist det starkt befästa Odensholm i december. Runöborna tog egna initiativ ifråga om kontrollen över sin ö – en konsekvens av deras egensinnighet men också en spegling av en närmast politisk konflikt som uppkommit på ön under 30-talet och som ställts på sin spets i samband med utseendet av exekutivkommittén.
Den 9 juli 1941 tillfångatogs de ryska marinsoldaterna på ön och Estlands flagga hissades på fyren. En ny kommunledning utsågs lokalt. Problemet i sammanhanget var att runöborna utgick från att tyskarna redan erövrat hela Estland medan de i själva verket i juli hade gjort halt efter att ha tagit Pärnu längst upp i Rigabukten. Ryssarna fanns kvar i full styrka på Ösel, under vilken Runö lydde. Ön hamnade nu i farozonen. Den 2 augusti landsteg en mindre sovjetisk styrka som dock drevs bort. Den 6 augusti invaderades ön av starka sovjetstyrkor. Upprorsledarna fängslades, här såg man skolläraren och den nya icke-sovjetiska kommunalledningen som ansvariga, liksom kyrkorådets ordförande. Den sovjetiska exekutivkommittén återinsattes i sitt ämbete och de fängslade överfördes med sovjettrupperna till Kuressaare på Ösel. Efter det sovjetiska återtåget återfanns de, avrättade med nackskott vid den gamla biskopsborgen, med undantag av kyrkorådets ordförande som frisläppts.
När den tyska krigslyckan vände och förnyad sovjetisk ockupation sågs som ett hot, började flyktbåtarna från Estlands svenskbygder söka sig över Östersjön. För Runös drygt 300 sjövana invånare var en färd i öppen båt över Östersjön inte avskräckande. Från augusti 1943 begav sig flera familjer över havet i sina båtar. Under samma tid tog sig omkring 60 runöbor till Sverige med de svenskorganiserade sjuktransporterna, bland annat de familjer vars män avrättats i Kuressaare. Slutligen, den 3 augusti 1944 ankrade motorskonaren Juhan utanför Runös västra strand, inhyrd för att under ett antal turer över Östersjön föra estlandssvenskar och andra i säkerhet i Sverige. Dagen därpå avseglade i stort sett hela den återstående befolkningen, ett par hundra runöbor, och lämnade därvid efter sig djur, bostäder och grödor till nyanlända estniska invånare.
Under 47 år av sovjetisk ockupation kom mycket att förändras på Runö. De gamla stenmurarna användes till att bygga en hamn för fiskekolchosen Kommunismens Ledfyr. Flertalet boningshus – långlängorna – förföll och brändes upp medan jordbruket och fisket organiserades i enlighet med
kollektivets regler. Efter hand slogs fiskekolchoserna samman – i hela Estland fanns mot slutet av sovjettiden inte mer än ett halvdussin kvar – med oceangående fartyg och stora fiskberedningsfabriker. Det privata jordbruket lades ned och marken överfördes till rena jordbrukskollektiv. För Runös del var detta inte aktuellt, ön var för liten och fisket flyttades till en större enhet i Pärnu. Runö avfolkades och igenväxningen tilltog på de övergivna odlingsmarkerna. Vid Sovjets sammanbrott bodde här bara ett sextiotal personer.
I Estland har man från första början av den återupprättade självständigheten varit angelägen om att bryta med det sovjetiska arvet, inte minst när det gäller fast egendom. Genom en serie lagar från början av 90-talet har det blivit möjligt för förkrigstida ägare och deras arvingar att återfå fast egendom såsom mark. Runöborna har varit mycket aktiva i detta, vilket beskrivs av Sigrid Hedin i ”Åter till släktens mark?” (2003), och numera ägs merparten av marken på Runö åter av svenskar. Det innebär dock inte att Runö nu skulle vara i ett annorlunda läge än de svensköar som tömdes av sovjetmilitären 1940 och som ända fram till 90-talet var militära. Även om många ättlingar återtagit sin mark är husen borta, det är svårt att forsla byggnadsmaterial till ön och att bygga utan säker tillgång till elektricitet. Därför har något verkligt återflyttande till Runö, Odensholm, Nargö eller Rågöarna uteblivit. Någon enstaka entusiast har bosatt sig på hemön, men i övrigt har det stannat vid korta sommarbesök. Den framtid man kan förutse för de en gång så livfulla öarna är en kort blomstring på sommaren med intensiv turism och därutöver den stora tystnaden.
Sovjet lyckades, där varken balttyska baroner och ordensriddare, svenska kungar eller härjande tatarer hade lyckats under den tusenåriga historien; Estlands svenskbygder knäcktes för gott. En sann spegling av Ondskans imperium.
Göran Hoppe.
Kommentarer
Trackback
