.

 

Våra åsikter baseras på vad vi förstått, läst eller hört och som passar in i vårt tänkande. Vet vi att Runö är en del av vår svenska historia? Där levde svenskar i flera hundra år. De talade en gammal svenska och uppehöll en gammal svensk kultur.
På Estlands Nationalmuseum i Tartu var en utställning som vi missat:

Den 14 december kl 16 öppnades en utställning på Estlands Nationalmuseum i Tartu, ”Runö - en egen värld”, som presenterar det speciellas kulturarvet på en av de mest avlägsna småöarna i Estland. Kl. 17 hälsades gästerna välkommen med en konsert av Sofia Joons och vänner.

Ännu idag känner man till platsen i en sandig havsvik där ett gammalt vikingaskepp lär ha gått under. Vraket sägs ha vilat i havssanden i mer än 900 år berättade runöbor när de skulle visa denna plats för sina barn för mer än 60 år sedan. Och besättningen på skeppet, som räddat sig undan på ön, lär ha blivit de första runöborna. Så berättar en av flera sägner.

 

Brudpar på Runö 1910

Det har inte varit lätt att bo mitt i havet. Första gången öborna nämns i skrift är av Johannes, biskop i Kurland år 1341. Följande 600 år fortlöpte under olika makthavare, men i en stolt ensamhet bildades dock en stark och karaktäristisk folkspillra. Säljägare och vackra kvinnor i folkdräkter, den lokala dialekten och lokala seder fanns kvar fram till Andra världskriget. När en kultur tar slut är alltid tragiskt men livet och historien går vidare och nu bor det nya människor på det avskilda Runö.

Mera fakta:

Runö, estniska Ruhnu, ö i Rigabukten, Estland; 11 km2, 50 invånare (2009). Runö var den mest särpräglade av de estlandssvenska kolonierna. Under drygt 600 år, alltifrån den första bosättningen vid tidig medeltid fram till 1944, fanns det på Runö en svensk kultur, ålderdomlig och traditionsbunden, där invånarna inte bara talade en från de andra estlandssvenska områdena kraftigt avvikande dialekt, runska, utan också var delaktiga i en samhällsstruktur baserad på ett kollektivt tänkande där gårdarna och deras fortlevnad sattes framför den enskilda individen och familjen.

 

Runöbönderna var fria och självägande även om de formellt lydde under olika styresmän, från medeltidens biskopar, furstar och svensktidens befallningshavare (1605–1710) till den ryska överhögheten fram till 1918. Intill slutet av 1920-talet var säljakt det dominerande näringsfånget på ön, och sannolikt kan namnet härledas till lettiskans benämning på ön, Ronu sala('Sälön'). I det fria Estland kom det runösvenska samhället att förändras, framför allt genom landskiftet på 1930-talet. Det kommunistiska maktövertagandet 1940 åstadkom under blodspillan en splittring av runöborna, en split som existerar än i dag. Andra världskriget hade till följd att nästan samtliga ca 300 runöbor flydde till Sverige, där de på kort tid integrerades i samhället. Runöbornas förening, bildad 1966, har ca 100 medlemmar (2006). Efter runösvenskarnas flykt till Sverige flyttade ester till Runö, som fram till 1991 tillhörde den estniska sovjetrepubliken. Sedan Estland 1991 på nytt blivit självständigt har många runösvenskar fått tillbaka mark på ön. Sankta Maria Magdalena kyrka (uppförd 1644) är Estlands äldsta träbyggnad och förklarad som kulturminne.
www.ne.se

Jag vill lära mig mer. Alldeles för många estlandssvenskar flydde till Sverige under andra vätldskriget. Alldeles för många blev rikssvenskar för fort. Sådan är historien, och det är just sådant som gör att kulturer påverkas hela tiden, om inte det är en liten avskild befolkning som lever isolerat; just som Runöborna. En viss utblandning blev det. Många kvinnor gifte sig med ester från fastlandet. Men trots det fanns deras kultur kvar så länge!