mars 30, 2013, svenskbyborna.
KULTURRÅDET FÖR DEN SVENSKA MINORITETEN I ESTLAND /ROOTSI VÄHEMUSRAHVUSE KULTUURINÕUKOGU EESTIS
Jag gick till deras hemsida och hittade deras tidning:
Estlandssvensk sångfest i Hapsal den 9 juni 2013
Förra gången det begav sig var den 2 juli 1933. Då hade esterna mött upp för sin tionde sångfest – laulupidu och estlandssvenskarna tog efter upplägget och ordande en egen fest med sång, folkdans och hemslöjd på slottsgården i Hapsal. Nu tar vi i festkommitén – Estlandssvenska kulturrådet och Aibolands museum - chansen och bjuder in till den andra estlandssvenska sångfesten 80 år senare den 9 juni 2013! Festdagens mål och motto är samma som för 80 år sedan.
För att sångfesten ska bli en verklig kulturfest måste vi vara lika djärva och livliga som våra föregångare!
Det som inte finns, det får vi skapa! Vi bjuder in alla estlandssvenska sångare och gymnasister som läser svenska i Estland och är öppna för intensivt samarbete med lärarkåren som undervisar svenska! Precis som då bjuder vi även in körer och blåsorkestrar utifrån. Redan har körer och blåsorkestrar från Åboland visat intresse och planerar att öppna sommaren med deltagande på den estlandssvenska sångfesten! Vi kommer även bjuda in dansare och folkmusiker från de estlandssvenska bygderna och duktiga unga spelmän som visat stort intresse för den estlandssvenska folkmusiken.
Vi utgår från den första sångfestens programm och skickar ut noter till alla som vill vara med. Precis som förra gången kommer körer, dansare och musiker repetera dagen före sångfesten och nattlogi kommer ordnas av fest- kommitén. Även för publiken gäller samma som 1933: Högtidligheterna börjar med trumpetfanfar på morgonen, gudstjänst i kyrkan, parad genom Hapsal och så som kronan på verket festkonserten på slottsgården.
Festkommitén / Estlandssvenska kulturrådet & Aibolands museum
Jag är så fascinerad av den här kulturen. Vi svenskar har så mycket att lära av hur de levde. Så levde man i Sverige också för flera hundra år sedan. Det är en del av den svenska kulturen.
Minns ni svenskbyborna?
År 1781 tvingades den svensk- talande befolkningen på Dagö utanför nuvarande Estlands kust lämna sina hem. Katarina den stora beordrade dem att bege sig till södra Ukraina. De skulle dock inte bli lottlösa. Nybyggda hus och bördiga jordar skulle vänta på dem i deras nya hembygd vid floden Dnjepr, ett tiotal mil från Svarta Havet. I runda tal 1000 dagöbor började sin fotvandring hösten 1781. Med sig hade de allt de kunde bära, sitt svenska språk och sin lutherska tro. Vägen gick över Pskov, Moskva och Kursk i Sydryssland. När de kom fram nio månader senare hade deras antal halverats. Köld, svält och sjukdomar hade gått hårt fram med dem under den långa färden. Väl framme fanns inga nybyggda hus och jordarna låg långt från den plats de hade anvisats. Den långa vandringen och alla de svårigheter som mötte dem tärde hårt. Efter ett år i Ukraina fanns bara 135 dagö- svenskar kvar i livet.
I dag:
Två kvinnor som talar det gamla svenska språket. Fortfande lever det, men inte så länge till. Nästa generation kan det inte.
I Gammalsvenskby i Ukraina vid floden Dnjeprs strand finns idag bara åtta kvinnor som har svenska som sitt modersmål. De är alla mycket gamla. De talar den svenska dialekt som talades på Dagö i Estland på 1700-talet. Själva säger de att de talar på gammalsvenska. Dessa kvinnor är de sista svenska kulturbärarna i byn och när de försvinner, försvinner sannolikt ett svenskt kulturarv som mirakulöst har överlevt där i snart 230 år. Svenskt Visarkiv besökte Gammalsvenskby i slutet på oktober för att se om något fanns kvar av svenska sånger och seder. Och för att dokumentera historier, livsöden och berättelser om då och nu.
