mars 31, 2013 Estlandssvenskarna.

Jag läser vidare om estlandssvenskarna i kulturrådets tidning Estlandssvensk.

Jag menar att det är intressant med en grupp människor som vill värna den svenska kulturen i Estland. Finns det någon som vill värna den svenska kulturen i Sverige? Alltså inte bara midsommarfesterna utan på riktigt?  

Först presenteras Kulturrådets ordförande:

Sofia Joons är född 1972 i Borås och har rötter från Nargö och Harjumaa på pappas sida. Hon flyttade till Estland 1994 och har varit verksam som folkmusikpedagog (fiol, sång, dans). Hon arbetar idag som föreståndare för folkhögskolan August Pulstskolan som ligger i Viljandi och bor där tillsammans med sin son Oskar Widrik. ”För mig är det levande kulturarvet en viktig bit av kulturell identitet och jag vill verka för att på nya och med samtida teknik öppna upp kulturarvet för nya generationers traditionsbärare.” 

 

Vi estlandssvenskar har ett mäktigt och unikt kulturhistoriskt arv att förvalta och det är en stor ära för oss att få axla ansvaret som kulturrådets ordförande respektive kulturrådets styrelseordförande. Vi vill verka för att förena estlands- svenskar i både Estland och Sverige av alla åldrar och ser ser fram emot en spännande och intensiv tid. Det finns mycket kvar att utforska och det finns mycket att förmedla till både de yngre generationerna est- landssvenskar och till dem som är intresserade av oss och vår kultur.

Sofia Joons Kulturrådets ordförande och Neeme Kari Kulturrådets styrelseordförande 

-----

Vad hände när ryssen kom?

Sommaren då allt krossades
Tio estlandssvenskar mördades, 61 deporterades, 419 mobiliserades

I juni 1941 drabbades Estland, Lettland och Litauen av en dittills oanad ondska. Tiotusentals människor greps och deporterades till det inre av Ryssland anklagade för brott de inte hade begått. Tiotusentals män kallades in för tjänstgöring i en armé, som inte var deras och de flesta hamnade inte vid fronten och fick strida mot tyskarna, som snabbt avancerade söderifrån, utan även de hamnade i läger långt in i Ryssland, där köld och svält dödade många av dem.

Knappast någon familj i Baltikum undkom ondskan 1941.  

-----

Ett infernaliskt sätt att bli av med människor var att döma dem enligt §58. Den paragrafen användes när man inte hade något giltigt skäl att döma någon.

Paragraf 58 skickade miljontals oskyldiga till helvetet

Sovjettidens paragraf 58 var ett politiskt maktmedel som kriminaliserade det som kallades för antisovjetisk verksamhet. Miljontals oskyldiga människor drabbades. Men paragrafen tjänade sitt syfte, den skrämde folk till tystnad och försörjde lägren med arbetskraft. 

Ett av de många cyniska skämten i Sovjet: En person är frustrerad efter att ha dömts till tio år i läger och säger ”Jag har ju inte gjort något, jag är ju helt oskyldig.” Då säger den andra ”Nä, men så fick du bara tio år.” 

Alexander Solsjenitsyn är känd för sina böcker om Gulag-arkipelagen, Sovjets slavläger. I dessa fanns vanliga kriminella och femtiåttorna, de politiska fångarna. För att hamna i läger krävdes ingenting, vem som helst kunde anklaga dig för något som påstods vara antisovjetiskt. 

I en av sina böcker presenterar han följande exempel:

En skräddare, som skulle lägga ifrån sig nålen, stack den i en tidning på väggen; nålen råkade hamna i ögat på ett porträtt av Kaganovitj. En kund såg det. Domen: tio år. Rubricering: Terrorism. 

En kvinnlig försäljare, som tog emot varor av en speditör, skrev kvitto på en bit tidningspapper, eftersom hon inte hade något annat till hands. Ett antal tvålar råkade hamna i kamrat Stalins panna. Domen: tio år. 

Kan ni förstå vår frustration när vi före 1990 försökte berätta om förhållandena i Sovjetuniuonen och hur folk oskyldigt deporterades till Sibirien och vi fick svaret: "Det är klart att var skyldiga till något."


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0