.

 

 

I DN i dag:

 

En modern ikon. Stalin!

Sextio år efter sin död är Sovjetdiktatorn Josef Stalin populärare än på länge bland ryssarna. Många ser honom som en symbol för det starka Ryssland, samtidigt som hans brott sjunker i glömska.
Den 5 mars 1953 avled Stalin i sviterna av en stroke i sitt residens Kuntsevo utanför Moskva.
Dagens jämna årsdag infaller mitt i en smärre renässans för den döde diktatorn: det är inte längre bara en grånande skara gammalkommunister som bär omkring på Stalinporträtt.
Under den gångna vintern har en stor och högljudd rörelse drivit kampanj för att staden Volgograd ska återfå namnet Stalingrad, och bussar med Stalins porträtt har setts köra runt i ryska städer.
Inget av detta hade varit möjligt vid femtioårsminnet av dödsdagen för tio år sedan.
Vad som har hänt sedan dess är ett skifte i opinionen, delvis frammanat av landets ledning. President Vladimir Putin har fört fram ett dubbelt budskap om Stalintiden som uppenbarligen har gått hem i stugorna: å ena sidan fördömanden av terrorn och Gulaglägren som drev miljoner Sovjetmedborgare i döden, å andra sidan hyllningar av Stalin som ”en effektiv manager” som vann andra världskriget.
Resultatet kan avläsas i en alldeles färsk opinionsmätning från Levada center. 49 procent anser att Stalin spelade en positiv roll för landet, mot 23 procent som tycker tvärtom. Samtidigt förknippar hela 55 procent hans död med slutet på terror och förtryck.
De paradoxala siffrorna kan delvis förklaras med att ryssarna till varje pris vill hitta något positivt i sin tragiska historia. Men den långsamma omvärderingen av Stalin kan också ses i ljuset av samma ”taggarna utåt”-attityd som ledde till förbudet för amerikaner att adoptera ryska barn.
Så här skriver den bloggande historieprofessorn Georgij Mirskij:
”Man bygger upp en primitiv tanke­figur som ser ut så här: ’Du älskar Ryssland och vet att vår fiende är USA, du vet att den som skyddade Ryssland mot USA var Stalin, alltså: den som är emot Stalin i dag är Rysslands fiende’.” (min kursivering)

Ingmar Nevéus

USA skickade en mängd krigsmaterial till Sovjetunionen enligt ett Lend-leasingavtal de signerat tillsammans. USA bidrog med krigsmaterialet, Sovjet bidrog med kanonmaten! Det är inget som Putin talar om.

Vi skulle vilja se reaktionerna på motsvarande i Berlin. En lång kö med människor som hedrar den döde Hitler. Jag anser att det är viktigt att väst-världen tar ställning. Vad gjorde Hitler som var värre än det Stalin gjorde?

1. Han satte oskyldiga människor i koncenrtrationsläger. (Samma)
2. De skickades med boskapsvagnar till lägren. (De skickades utan vinterkläder på resor som tog flera veckor till lägren som fanns i områden med fruktansvärt kalla vintrar.)
3. Han försökte utrota några specifika folkgrupper. (Samma)
4. Han skrev under dödsdomen för dessa folkgrupper. (Samma)
5. Många miljoner människor avled i koncentrationsläger. (Samma)
6. Han dödade dem i gasugnar. (Han dödade dem genom att de frös ihjäl, genom svält, hårt arbete, ingen vård eller genom att tortera ihjäl dem eller skicka ut dem på ett lastbilsflak i 50 minusgrader utan ytterkläder, tippa av dem någonstans och hämta nya att döda. Eller andra tortyrmetoder.)
7. Inga rättegångar hölls mot dessa. (Samma)
8. De som överlevde fördes till andra länder för att få ett fritt liv. (De som överlevde förpassades till olika områden. De fick inte komma hem till sitt eget hem. Deras liv fortsatte i fattigdom.)
9. Kanske var det 7 miljoner människor som mördades på detta sätt. (Kanske var det 100 miljoner människor som mördades på detta sätt.)

 

 

Den ryske kommunistledaren och en lång kö av människor som ämnar lägga blommar på Stalins grav.

I Expressen skriver Mats Johansson en artikel som jag inte heller vill stryka något i. Den är viktig för vår förståelse om vad som händer i Ryssland i dag. Det är något som de baltiska staterna är djupt medvetna om.

Räkna inte bort den ryska risken.

För några veckor sedan undertecknade president Putin en ny rysk försvarsplan. Det har spekulerats i omläggningar med anledning av bytet av försvarsminister, men även om texten är hemlig kan man av uttalanden förstå att den höga ambitionen ligger fast:
Ryssland rustar. 2020 ska man ha återställt sin forna slagkraft, över fyra tusen miljarder kronor investeras i modernisering och effektivisering.
Det sker mot bakgrund av ett skärpt världsläge; enligt Putin är Ryssland alltmer hotat av omvärlden. Rysslands intressen utmanas inte bara i länder som Syrien och Libyen utan också i närområdet; även om frihetens krafter tillfälligt kvästs i Georgien och Ukraina fortsätter utvecklingen i Finland och de baltiska staterna att oroa Moskva. Som blivande konfliktområde listar Putin nu också ett Arktis som "hotas av militarisering". Fienden heter nu som alltid: väst.
Putins strategiska mål anges vara en återintegration av det postsovjetiska området inom ramen för en "eurasiatisk union" som ska skapa styrkebalans i en multipolär värld. Det kräver enligt uttalandena fullskaliga, permanenta, stridsberedda styrkor utmed alla framryckningslinjer och en marin närvaro i Medelhavet som under Sovjetepoken. Så precis ter sig framtiden ur Kremls synvinkel att man annonserar att ett tjugotal bataljoner ska bemannas med professionella soldater för att utgöra snabbinsatsstyrka. De forna militärskolorna öppnas för att rekrytera 15 000 nya kadetter bara i år - en femdubbling mot tidigare.
Dessa nyheter förstärker den bild av ett Ryssland som förbereder sig för 2020 som jag beskriver i en bok som presenteras denna vecka, "Kalla kriget 2.0. Ryssland rustar". Jag hör redan invändningarna; "rysskräck!", "Natohets!", "det-var-bättre-förr-nostalgi" - som det brukar låta när någon i den inåtvända svenska debatten berättar om läget i ett instabilt Ryssland.
Min bok är inget inlägg i den försvarsdebatt som handlar om Sverige här och nu, utan mer en analys av hur läget politiskt i värsta fall kan se ut 2020, om USA försvagas militärt i vår del av världen och vi på egen hand misslyckas att stärka vår försvarsförmåga under det kommande decenniet.
Det mest uppenbara scenariot Sverige har att förhålla sig till är hur vi ska kunna infria våra redan gjorda utfästelser till den närmaste omvärlden i enlighet med solidaritetsförklaringen. Med rätta ställs frågan hos våra baltiska grannar vad Sverige vill och kan bidra med i händelse av skärpt säkerhetsläge kring Östersjön. Rysslands grannar har noterat att redan dagens ryska militära kapacitet räckte för en framgångsrik invasion i Georgien 2008, vilket innebär att riskerna ökar i takt med upprustningen mot slutet av decenniet.
De svenska svagheterna är välbelysta. Kungl Krigsvetenskapsakademien har i flera studier visat på bristerna i vårt svar på den baltiska frågan. Visserligen är Estland, Lettland och Litauen medlemmar i Nato - ett medlemskap som skyddar också Sverige - men vårt åtagande är vårt ansvar. Det understryks av den senaste tidens besked både från Natos generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen och Norges regering att Sverige inte kan räkna med hjälp från Nato, något som i ett halvt sekel varit grundbulten i den svenska försvarsplaneringen.
Desto egendomligare ter sig nuvarande fixering vid påståendet att "det finns inget hot om en rysk invasion av Sverige", ett mantra som upprepas även av sådana som rimligen inget vet om den hemliga ryska krigsplaneringen.
Det vi vet något om är hur det växande förmågegapet kan se ut om tio år, för vilket det räcker att kunna läsa innantill. Det är vad man gör i Norge, Finland och Baltikum.
I ett underlag från Försvarsmakten om det svenska försvarets ekonomi läser jag följande:
"De långsiktiga kostnaderna för försvarsreformen har underskattats... prolongerade anslagsramar innebär att förmågan att enskilt möta ett begränsat väpnat angrepp på sikt helt utgår... förbandskvantiteten blir så låg att det går att ifrågasätta om uppgiften att hävda territoriell integritet kan upprätthållas om systematiska kränkningar sker i luften och till sjöss." Utöver det växande materielberg som innebär teknisk efterblivenhet skulle oförändrade ramar leda till nedskärningar i basorganisationen med "upp till hälften av regementen, flottiljer och baser, och i insatsorganisationen utgår mer än en tredjedel av krigsförbanden."
Det vore bättre om vi kunde fokusera på att lösa dessa framtida problem än att älta det förflutnas misstag och spekulera om nuvarande ryska svagheter. 

Mats Johansson

Ordförande i tankesmedjan Frivärld och riksdagsledamot, M, i utrikesutskottet.