.

Lenart Meri-konferensen avslutas i morgon i Tallinn. Många har hittills framfört sina åsikter, och här är första hälften av Mart Laars tal. Hans titel på talet är:

Då och nu.

Vi kunde aldrig i våra värsta drömmar tänka oss att vi efter anslutningen till Europeiska unionen skulle ta på oss sydeuropeiska länders skulder. Som en konsekvens av de populister fortfarande en hel europeisk stil politik eftersträvade parterna i de kommande valen skjuts åt sidan, "eftersom människor vill leva väl, just nu."

Detta passar Lennart Meri-konferensens mening, eftersom just detta år passeras dagen då det åter självständiga Estland blir äldre än det tidigare fria riket före kriget, Republiken Estland.

Lennart Meri föddes och växte upp under den första republiken. Han hade överlevt förstörelsen och hade levt med lidandet. Därför var "folkets sanna frihetsdag" en av de största drömmar Lennart Meri hade. Han levde och arbetade med att den drömmen skulle bli sann.

Efter att ha sett med egna ögon hur Estlands självständighet helt kunde förintas, levde Lennart med en stor smärta. Det går som smärta i mitt huvud hela tiden vetskapen om att Estland måste göra allt rätt, och frågan om hur man beter sig för att förhindra ny förlust av självständigheten.

Naturligtvis var Lennart Meris tankar fängslande. Lennart visste att dagens Europa består av skickliga europeer som han själv hade mött. Lennart visste att Estland skulle få anpassningsproblem, han visste också att en del av reglerna är orättvisa och pinsamma. Men det värsta, nämligen att vi om vi går med i EU kommer det främst att handla om Grekland, Italien, Spanien, Portugal och andra sydeuropeiska länder och att till Cyperns hjälp i deras skuldsättningsproblem kommer den ryska huvudstaden.

Alla dessa kriser är i själva verket orsakade av samma skäl. Kanske är det ett faktum att vissa europeiska länder har blivit mer jämlika än andra. Reglerna är helt klara och en del av EU försöker leva efter dem. Den andra delen av EU ignorerar dessa regler. Där lever man det goda livet, och låter andra betala sina räkningar.

För Estland skulle det till exempel inte vara något större problem om vi beslutade höja vår skuldbörda och börja låna ut pengar i allt högre grad till våra medborgare. Även löner och sociala bidrag skulle höjas. Kanske skulle de stiga till samma nivåer som pensionerna på Cypern och våra lärare skulle få lika höga löner som lärarna i Grekland. Inom några år kan en sådan politik också fungerar bra här när det är dags för betalning av våra skulder. Då har regeringen suttit vid makten en andra period och menar att vi tar oss ur krisen med hjälp av bidrag från den europeiska krisfonden. Så gör de faktiskti Sydeuropa.

Med denna bakgrund är inte svårt att förutspå att norra Europa står inför stora politiska förändringar.