.

I Estland har man beslutat att inte svara på anklagelser om judeförföljelser och fascism under andra världskriget. Det går inte att komma fram i mediebruset och världen har bestämt att det estniska folket är "skyldigt". Ungefär som Stalin dömde dem han ville till att de var "skyldiga" och skulle straffas, vare sig de begått något brott eller inte. Ett sådant exempel bland mängder av andra är lilla Evi som redan vid sex års åldre dömdes som "skyldig".

 

President Toomas Hendrik Ilves talar om det med esterna. Han talar om esternas öde på ett sätt som känns så befriande sannt. "Vi ska aldrig ge upp utan strid." Då riktar han sig mot Ryssland och vad som hände på 1940-talet. Han talar till det estnisk-judiska samfundet och påminner om vad esterna gjorde för judarna under den första friheten, före andra världskriget. Han säger inte klart att esterna kallades av ryssarna för "vita judar" under sovjetåren, men visar ändå att det finns likheter i de båda folkens öden under de svåra åren.

En sak som står helt tydlig är emellertid att ett litet land har mycket svårt att rätta till det som större stater har bestämt är en sanning, hur mycket belägg de ändå har för sin version. Ingenstans i svensk press har jag sett att man nämnt Ilves tal t.ex. Inte heller hans tal på nationaldagarna. Små stater befattar vi oss inte med.

Ändå tycker jag mig se att man har börjat intressera sig för ett närmare samarbete här uppe i norr. Arktis är ju en stor anledning, men det gäller ju bara staterna som kan vara intressanta vid oljeutvinning.

 

Dessutom yucker jag att Mart Laar sa det så bra i går, det som jag skrivit om tidigare, nämligen att det nyligen befriade landet som tvingats till att bygga upp hela sin infrastruktur och modernisera skolutbildning och maktstruktur nu måste ge bidrag till stater som varit fria så mycket längre och som "levt loppan" på sina pengar. Har det att göra med att våra kulturer faktiskt skiljer sig åt? Hur ska vi i så fall arbeta med det? Har vi i Sverige glömt bort att vi agerar efter våra seder i respektive land; att vi inte är så lika som man vill tro. I så fall: är det en nackdel? Naturligtvis inte. Man måste bara vara medveten om det. Och det är ett hårt arbete att komma underfund om vad olika saker betyder i olika länder. Vi kan inte bara beskylla människor för "högerextremister" och därmed är saken avgjord. De är dåliga och kanske farliga människor. De vill rasera vår demokrati. Det går så fort att slänga ur sig ett invektiv. Vi såg exemplet i TV häromdagen när en jornalist anklagade en annan jornalist för högerextremism för att han nämnde ordet "fosterland". Är inte det sbsurt? Jag hörde en man på radio som lite tveksamt frågade om man fick säga "invandrare". Så märkligt är det med ordbruket i Sverige.

 

Jag säger det igen: Vi ska möta andra människor med nyfiken respekt. "Nyfiken" därför att vi ska försöka förstå den andra människan och "respekt" därför att ingen är bättre än någon annan förrän motsatsen bevisats.