.

Det är så man gärna beskriver en svensk tradition: man vrålar hem korna när man kular.

Lite synd om dem är det allt, alla som vill avstå från mångkultur. Bort med jazz och blues som har afrikanska rötter, och bort med pop och rock också då förstås. Bort med den klassiska musiken, det mesta kommer från Centraleuropa. Vad blir kvar? Thore Skogman och Göingeflickorna? Ja, och det är ju ingen kvalitet, eller hur, och hur länge sedan skrevs deras sånger?

En statistiker i bekantskapskretsen säger att det är mycket svårt att finna en ”svensk” som i tre generationer inte har en enda utlänning. Som att hitta en vit älg i skogen ungefär. De finns, men få har sett en. Kanske borde någon grävande journalist snoka lite i Sverigedemokraternas stamtavlor, de har ju själva begärt en sorts etnisk rensning i riksdagen. 
(Allra renast är förstås de folkslag som isolerat sej i generationer och bara gifter sej med varann. De sitter där gravt inavlade med hängande hakor, svåra genetiska sjukdomar och en IQ på 70).

Svenska ”landskapsdräkter” skapades av romantiska kulturpersoner för drygt hundra år sen. De satte ihop lite plagg som var vanliga i vissa trakter och kallade dem typ Blekingedräkten. Jimmie Åkesson borde inte ha gula knäbyxor, han borde bära bomberjacka, kängor och tatueringar, den klassiska Sverigedräkten för det folkslag som bildade basen i hans parti.

Så enkelt är det att förringa vår svenska kultur. Man väljer ut vad man menar är kultur, och skriver dumheter om det. Tydligen är det också så att om vi vill ha kvar vår svenska kultur får vi inte spela, läsa, sjunga något annat än det svenska. Under den stora nationalromantiken arbetade Carl Larsson m.fl. svenska konstnärer:  de satte ihop lite plagg som var vanliga i vissa trakter. Vad fick de fram. Fantastiskt vackra dräkter tillverkade av kvinnorna i trakten. Katarina Mazetti: Jag älskar att handarbeta. Jag har gjort det sedan barnsben och jag tänker inte känna mig fånig för det. Min mormor förde över sina kunskaper till mig, och jag är henne oerhört tacksam, och det har aldrig varit något politiskt i det. Att tillverka vackra och användbara saker är jätteroligt!

 Vem är svensk? Det beror väl på om man känner sig svensk. Min man, esten, är faktiskt svensk till största delen. Han är uppväxt i den svenska miljön, har gått i svensk skola medan man fortfarande lärde sig något där. Mina barn är till hälften svenskar, men de är i själen helsvenskar med anknytning till en annan kultur också, den estniska. Min släkt däremot är svensk sedan århundraden och ingen vit älg. Jag har tagits för både italienska och jugoslaviska p.g.a. mitt mörka hår. Men det tar jag bara som en komplimang. Jag är lika mörkhårig som min pappa var, och vi har sökt i anorna och hittar ingen utlänning där. 

Det är så fruktansvärt förnedrande att någon förringar vår svenska kultur på det här viset. Jag önskar jag skulle få vara stolt över mitt svenska ursprung, men överallt läser jag att jag är ingenting värd jämfört med alla andra folk som ju har sin egen kultur. Dessutom är jag alldeles säker på, att trots att vår släkt är svenskar sedan generationer har vi alla tre syskon en intelligens på bra mycket över 70.

Dessutom undrar jag vad det är för budskap vi för fram till våra invandrare? Svenskarna har ingen kultur! Jag säger bara: Besök Nordiska Museet och Skansen. Besök vår skärgård. 

Får jag förresten presentera Wilhelm Peterson-Berger (1867-1942), en svensk kompositör inspirerad av Grieg, August Söderman (en annan svensk) och Wagner samt av svensk folkmusik. Jag undrar vad andra länders kompositörer är inspirerade av. Tänk om någon svensk har inspirerat dem.

Så här är det: Eftersom Sverigedemokraterna vill framhålla vår svenska kultur måste alla andra förringa den. Att tycka om den svenska kulturen innebär i de kretsarna att man är högerextremist! Jag tror jag inte förstår det riktigt. Jag vet inte längre vad höger och vänster i politiken är. Det handlar om min barndom, om mina barns barndom, om mina fäders liv. 

Jag blev en gång ombedd att hjälpa till vid ett kulturarrangemang för flera invandrargrupper. Jag förklarade att jag gärna gjorde det, men bara om de också hade med svenska folkmusiker. Det blev en härlig eftermiddag. Vi åt olika nationers mat, lyssnade på olika nationers folkmusik, svensk, chilensk, argentinsk, italiensk mm., och gick runt och pratade med varandra. Det är klart att det var minst eld i de svenska musikerna, men så är det kanske.