nov 2, 2013 Järmridån.

I dag presenteras Anne Appelbaums nya bok Järnridån i SvD. Mycket intressant läsning. Vi kan läsa ett utdrag ur boken.

 Anne Applebaum.

I mer än 30 år, ända fram till Belinmurens fall 1989, ställde sig Östeuropas kommunistledare samma fråga som de ställde sig efter Stalins död. Varför ger systemet så dåliga ekonomiska resultat? Varför var inte propagandan mer övertygande? Vad var källan till det fortlöpande oliktänkandet och hur skulle man bäst täppa till det?

Skulle arresteringar, förtryck och terror räcka för att hålla kvar kommunistpartierna vid makten?

Tänkte de verkligen så? Hade de börjat reflektera över det omänskliga samhälle de regerade över? Och om de ställde sig samma fråga 1953, varför har då så lite hänt?

Är det resultatet av den totalitära makten? Eller förstod de att om de liberaliserade livet i de kommunistiska rikena, då skulle allt falla sönder? Även de ledare som varit en aning liberala hade stelnat till under tidens gång. Jag tror, att den totalitära makten verkligen är livsfarlig. Den förändrar tänkandet hos sin utövare. Det är så lätt att tro att man har rätt att göra si eller så, “jag bestämmer ju här!” I mildare ordalag: “Jag gör så här därför att jag är värd det.” (Ni har läst det tidigare i karinsestland.)

 Boken.

Vissa förändringar ägde rum i Östeuropa efter Stalins död. Jag minna att vår släkting Anne sa 1978 att det var mycket värre när Stalin levde, och Anne Appelbaum tar också upp exempel på det. Vi minns Pragvåren, och vi minns också de sovjetiska stridsvagnarna som rullade in i Prag och krossade reformvindarna.

1980 legaliserades Solidaritetsrörelsen i Polen, men när den blev för stor, då kom stridsvagnarna fram.

...ingen regim tycktes någonsin inse att den var instabil till själva sin natur. De vinglade från kris till kris, inte därför att de var oförmögna att anpassa sina åtgärder utan för att det kommunistiska projektet var ogenomförbart.

Jag minns den unge rumänen som jobbade en tid hos mig. “Alla går till jobbet i Rumänien, men sedan är det inte många som gör något.” Allt var så förutbestämt. Till och med konstnärer och författare hade sina klara gränser.

Deras liv var så annorlunda än de liv vi i väster levde.

Varför blir det så här? Beror det på att det blir modernt att tycka och tänka på ett visst sätt? På alla -ismer, vare sig de kallas så eller inte. Nationalromantiken blommade vid slutet av 1800-talet och en god bit in på 1900-talet. Vi skulle alla älska vårt fosterland och se ut som svenskar och tala svenska, i Sverige alltså. Den som bodde i ett annat land skulle hedra det landet naturligtvis. Lika förbjudet som det var att tala samiska i Sverige, lika förbjudet var det att tala svenska i tsarens Estland.

Det var i nationalromantikens anda Hitler byggde upp sin -ism. Det var socialism plus nationalromantik, dvs nationalsocialism. Och visst var hela det sovjetiska riket också inspirerat av den nationalromantiska iden. Alla skulle bli sovjeter. Hela världen. Och kommunister.

Alla människor är olika. Vi har alltid dragit åt olika håll. När någon tro eller tanke ska styra oss enligt maktens önskningar, då är det alltid någon som låter sina tankar gå åt ett annat håll, någon som vill pröva teserna och finner dem förändringsbara. I en diktatur blir han då tystad på ett eller annat sätt. Just nu är set genom att kalla honom rasist eller högerextremist. Det gör detsamma vad han tycker och tror, han är högerextremist i alla fall. Jag undrar vad historien kommer kalla vår ism? Den att vi måste tänka likadant. Journalister är t.ex. En yrkeskår som ska ifrågasätta det som sägs och det som sker. I dag är det journalisterna som sätter gränserna för vad vi ska tänka och tycka. Det är olyckligt eftersom det är genom media vi hörs. (det har ni också kunnat läsa här tidigare)


Att inte bättre förbereda flyktingmottagande i Sverige är så naivt och helt förkastligt. Vi ska ta emot flyktingar, vi tog emot balterna när de flydde. Vi hjälpte dem att komma hit. De skaffade sig arbete och blev snart självförsörjande. Vad vi inte gjorde var att ta hand om deras erfarenheter. Deras krigstrauman. Problemen de levt igenom under kriget. Och inte uppmärksammar vi se nya flyktingarnas speciella situation heller. Varför tror vi att det bara är att flytta in i en ny kultur och inget förändras? Vi måste få en möjlighet att prata om vilka förändringar vi kan acceptera i framtiden. Jag tänker på rättstänkandet. När esterna och letterna kom betydde det inte att vi måste ändra våra lagar, men i dag finns det människor som talar om att införa sharialagar i vårt land. Kan vi det? Vill vi det? Vi måste diskutera det. Öppet. Utan att riskera något annat än att bli nedröstade. Det handlar inte om huruvida vi är rasister eller inte. Det handlar om anständighet och respekt för alla människor. Man kan inte ha olika rättsregler för olika människor i samma land. Kommunisterna införde ett helt nytt rättssystem i Estland under ockupationen. Ett system som blev en mänsklig och moralisk katastrof för esterna, något som esterna lider av än i dag. Är det så vi vill ha det också i Sverige?

Anne Applebaum skriver om lögnerna i de kommunistiska länderna. Att inne i länderna sas det officiellt att de levde i den bästa av världar. Jag minns att på 80-talet sa några albaner i radion att de visste att deras land sågs som ett mönsterland i världen. Ja, kanske fick det dem att känna sig stolta och lyckliga då, men när sanningen kom fram måste reaktionen kommit och de kände att de varit lurade hela sina liv. Skapar inte det också trauma? Ska vi ha en ideologi som ljuger? Även Marx talade om att inte alla människor var värda att leva, t.ex. Serberna borde utrotas. Är det mindre allvarligt än att förinta ett annat folk? Eller ska vi ljuga om att alla behövs? Vi kan inte ta emot hur många problem som helst. Vi måste inrikta oss på att hjälpa så många vi kan och klarar, men för stor immigration med ett oändligt antal trauman och andra problem, det kan bli oss övermäktiga.

 

Mina tankar går. Jag har nu läst om skärgårdsfolkens lidande. Jag har lärt mig nu och tidigare om krigets hemskheter, och jag, som många andra önskar av hela mitt hjärta att det är slutkrigat. Men då måste vi arbeta för det. Vi måste acceptera att alla människor är olika, att det inte bara finns ett sätt att leva. Att vi måste ha många sätt att uttrycka oss. Att ingen tanke automatiskt måste vara ond för att jag tror det. Vad är demokrati värd om vi inte får tänka fritt? Vem har rätt att ta sig rätten att bestämma vad och hur vi får tänka? Det som Stalin gjorde, och före honom Lenin och före honom många, många andra tyranner. Vår vän Ahmed ringde och berättade om livet i Kenya och Somalia och händelser där de senaste åren.

Hur mår Sverige i dag?

Hur mår Estland i dag?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0