nov 22, 2013. Osmosaar / Odensholm

 
Jag läser om skärgårdarna igen, och upptäckte en mycket bra beskrivning av hur det gick till när de ryska trupperna gick över gränsen 1939.
Göran Hoppe har skrivit om ön Odensholm/Osmosaar under ockupationen:

 

 En liten ö i Finska viken, Odensholm.

Sovjetunionens uppkomst innebar ett ständigt orosmoln i öster för den unga estländska republiken. I samband med ingåendet av Molotov-Ribbentroppakten och dess uppdelning av områdena mellan Sovjet och Hitlertyskland kom Estland att tillfalla den sovjetiska intressesfären. Det innebar snart att Moskva begärde baser i landet, som man hävdade inte kunde ta tillvara sina utrikespolitiska intressen på egen hand. För Estlands del tilläts 25.000 rödarmister att komma in i landet. En mycket stor del av dessa trupper, som mycket snart var betydligt fler än 25.000, kom att förläggas på baser i Estlands svenskbygder. Dessa utgjorde ju på många håll kustzonen och blev alltså då även Sovjets gränsområde mot den fientliga omvärlden. Odensholm utgjorde inte något undantag, utan hösten 1939 lät myndigheterna meddela att ön skulle utrymmas för att sedan befästas av Röda Armén. Långskjutande kanoner skulle placeras ut på ön för att tillsammans med motsvarande artilleri på Hangö udd i Finland, som man erhållit efter vinterkriget, kunna beskjuta hela inloppet till Finska Viken. Ön avhystes slutgiltigt på försommaren 1940 (den 12 juni) och holmborna tvingades bege sig till Ormsö, en miljö som förutom att den redan var mycket tätbefolkad, också var helt annorlunda än Odensholm. Fisket var annorlunda, någon jakt att tala om fanns ej, lika litet som ledig odlingsmark. Inbyggarna från Holmen vantrivdes svårt. I samband med evakueringen genomfördes en etnologisk expedition från Eesti Rahva Muuseum till ön, där många bilder togs, bebyggelsen dokumenterades och föremål togs tillvara, något som idag innebär att åtminstone fragment av öns kulturarv bevarats.

 Odensholms fyr.

På deras ö arbetade sovjetmilitären ivrigt med att befästa och bygga upp kaserner för de närmare 3.000 man som placerats här. Alla öns murar maldes ner, inklusive de runt gravgården, flyttblocken hamnade också i krossarna för att bli till betong åt ryssarna. Nu försvann "Odens stain" där Oden sades ha satt ner foten när han en gång passerade Holmen och gav den sitt namn, nu förstördes Bien till stora delar när den användes för att inkvartera de militärer som inte logerade i de nybyggda kasernerna på olika håll på ön. Djupa bunkrar sprängdes ut, kanontorn kom på plats och ett högt eldledningstorn byggdes upp i betong nära platsen för öns skola. När Hitlertyskland gick till angrepp mot Sovjet sommaren 1941 var Odensholm en befästning, något som också avspeglade sig i att ön först på nyåret 1942 erövrades av tyskarna som en av de sista ryska motståndsfickorna i Estland. Tyskarnas erövring innebar att Odensholm besköts kraftigt, jesu kapell och fyren sköts sönder, byn fick stora skador och hela ön fylldes med krevadgropar, som ännu idag är fullt synliga.

Odensholmsborna vantrivdes så svårt på Ormsö att de snart flyttade vidare till norra delen av Nuckö socken, till trakterna av Spitham, som låg allra närmast deras kära ö. Här var fisket mer likt det man var van vid, man kände folket, i många fall var man släkt och man kunde lätt gå ut med sina båtar till trakterna av Holmen. Ett antal av de unga männen tvångsmobiliserades till Röda armén, liksom så många andra i Estland, försommaren 1941. Liksom så många andra förblev de flesta borta, det var vanligare att de frös eller svalt ihjäl än att de stupade i direkta krigshandlingar - ett par kom tillbaka till hembygden efter krigsslutet.

Under våren 1942 blev det möjligt för de återstående odensholmsborna att återvända till ön med tillstånd av de tyska ockupanterna, som ej var intresserade av att hålla ön befäst. På Odensholm rådde stor förödelse - flera gårdar var helt förstörda, kapellet sönder-skjutet, fyren likaså medan de olika ryska anläggningarna störde möjligheterna att fortsätta det traditionella livet. Inför en hotande tysk mobilisering flydde de återstående unga männen från Odensholm i småbåtar till Sverige sommaren 1943 medan de övriga holmborna tog sig över via Finland i februari 1944 för att undvika en förnyad sovjetisk ockupation. Kvar i Estland blev endast de återvändande mobili-serade till Röda Armén samt några enstaka ättlingar som bosatt sig i städerna.

 

I september 1944 erövrades åter Estland av Sovjetunionen och Odensholm kom på nytt att bli militärt område. Man var dock inte längre intresserade av att befästa ön utan här posterades till en början bara gränsvakter och fyrpersonal till den nya fyr som byggdes upp. Under 1960-talet tillkom en signalspaningsstation i närheten av den gamla byn med höga antenner, från vilken man kunde avlyssna radiotrafik över hela centrala östersjöområdet. Landskapet på ön kom i någon mån att hållas öppet genom att de militärer som var posterade på ön också höll sig med betesdjur. En successiv långsam igenväxning med framför allt enar och sly kunde man dock inte motverka.

 

I och med vissa lättnader i den sovjetiska gränskontrollen blev det möjligt för ickemilitärer att besöka Odensholm från sent 1970-tal. Bland annat kunde Fredrik Brus, en av de överlevande från Röda armén återvända och lotsa en expedition av forskare till hemön. När Sovjet föll samman 1991 ingick det i den framförhandlade överens-kommelsen om militärt avtåg att alla trupper skulle vara ute ur Estland i september 1994. Odensholm lämnade man 1993 men redan på sommaren 1992 kunde de gamla invånarna och deras ättlingar återvända för första gången.

http://www.odensholm.se/Dokument/120703%20Kompr%20Historik%20Odensh%20.pdf

Detta är ett exempel på hur man fullständigt ödelägger ett kulturområde. Hur man utan att ta några mänskliga hänsyn tar över människors livsområde och lämnar dem till vad som helst. Ormsö låter kanske bra, det är ju ändå estlandssvenskt, men det är inte deras hembygd. Det är inte deras sätt att leva. Man måste komma ihåg att alla områden var ganska ordentligt avskiljda från varandra. Man kan se det på fiskebåtarna t.ex. På Ormsö använde man vänjan, en grundgående och flatbottnad roddbåt utan köl. Eller Snitan, en rundbottnad och tvärgattad båt.  På Odensholm var båtarna klinkbyggda kölbåtar utan roder.- Det betyder att man fiskade på olika sätt, att ormsöborna fiskade på grunda vatten och ofta drog upp båten på land för att tömma den, medan Odensholmsborna fiskade på djupare vatten. Speciellt är också att Odensholm är en liten ö medan Ormsö förhållandevis är en stor ö, vilket också ger olika liv för människorna.

 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0