.

Vad tiden går fort! Om en månad är det julafton. I dag kl 12 kom de första snöflingorna, men inte så många...

 

Jag sitter och jobbar med min uppsats om estlandssvenskarna, och tänte att ni kunde få läsa om hur man arbetade med svenskheten:

Hur arbetade man för att behålla svenskheten i Estland?

Under 1800-talets andra hälft när livegenskapen upphört och lantarbetarna kunde friköpa en bongård blev också rörelsefriheten större. Man började resa i landet och såg sin egenart. Intresset för svenska språket ökade och man insåg att det inte fanns någon speciell utbildning för det.

1873 kom missionären från SFS, Thure Emanuel Thorén till Nuckö och grundade ett svenskt seminarium i Paschleps herrgård med bl.a. bidrag från balttyskar.  Detta var början till en estlandssvensk samling. /Grubbström sid 28.

Klockaren Johan Nyman skrev i sin dagbok i feb 1901: Om qvällen var jag till Österby skolhus, der vi hade konferens ang. grundandet av ett svenskt bibliotek på vår ö Nuckö. Med smärta erfar vi, att svenskan mer och mer aftager och i en ej alltför aflägsen framtid skall den försvinna, om man ej gör allt för att hålla den vid makt.

Att ett bibliotek med svenska böcker skulle byggas ansågs viktigt för att hålla igång kunskaperna i språket. Det estlandssvenska bibliotekets uppgift skulle vara att bevara svenskjt mål och svensk nationalitet i Ryssland.

Under vintern 1901 intresserade sig den rikssvenska pressen för estlandssvenskarnas situation. Aftonbladet skriver om deras situation och i Sverige blir man intresserad av folket på andra sidan Östersjön. Man beslöt att samla in böcker i Sverige för att skicka vidare till svenskarna i Estland.

Tyvärr var en russificeringskampanj i gång i hela Ryssland, och myndigheterna la sig i biblioteksplanerna och ville se på alla böcker för att avgöra om de kunde tillåtas. Man smugglade då in svenska böcker bland de ryska och estniska som fått godkänt.

Ryssland förlorade det rysk-japanska kriget och bestämmelserna ändrades. I oktober 1905 tvingades tsaren utge ett manifest som bl.a. lovade tryck- och föreningsfrihet. Därmed kunde man arbeta fritt med biblioteken i Nuckö och andra estlandssvenska orter.

1909 grundades föreningen Svenska Odlingens Vänner som tog som sin uppgift att se till att svenskarna fich skolor och bibliotek. (Den föreningen återuppstod i Sverige 1944)

Många svenska präster kom också till landet under 1800-talets slut och 1900-talets tre första decennier, där de betydde mycket för svenskheten.  

År 1930 blev den unge svenske prästen Sven Danell tillfrågad av ärkebiskopen Nathan Söderblom om han kunde tänka sig att tjänstgöra i Estlands svenskbygd. Genom sin farbror, språkforskaren Gideon Danell, och sin äldre bror Nils, som var rektor vid Birkas folkhögskola, hade Sven Danell fått ett intresse för estlandssvenskarna. Han tackade därför ja till uppdraget och sändes, endast 27 år gammal, att verka som hjälppräst i Nuckö pastorat. Detta omfattade kommunerna Rickul, Sutlep och Pasklep. I Rickul predikade Danell i Rosleps kapell, men i prästuppdraget ingick även att Odensholm skulle få besök en gång i månaden. Även byarna Vippal och Korkis i Kors socken skulle få regelbundna besök. År 1933 blev han kyrkoherde i församlingen och verkade som sådan fram till 1937, då han av de estniska myndigheterna tvingades att lämna tjänsten och återvända till Sverige.

Eva Heyman http://www.rnhf.se/dokument/artiklar/guldstrand_1.pdf

I och med den sovjetiska ockupationen försvann alla möjligheter att arbeta för svenskheten. Inte förrän i slutet av 1980-talet återupptogs arbetet, då av Ivar Rüütel, som som bl.a.

(Nu har man över 6 000 böcker i biblioteket i Pakleps folkhögskola på Nuckö.)