nov 25, 2013 Hela uppsatsen om estlandssvenskarna.
I
Estland har inte funnits så länge som fritt land. Befolkningen, esterna, kom ursprungligen vandrande troligen från Ural eller Bajkalsjön, de förflyttade sig västerut vartefter inlandssien smälte. De var i första hand jägare, men kom att bli ett jordbrukande folk. De levde i mindre samhällen. 1
På 1200-talet började andra länder intressera sig för området och efter att danskarna erövrat en del därav byttes nya erövrare under århundradenas lopp.
Svenskarna som bosatte sig vid kusterna har en annan historia. I tidningen Skärgård finns flera intressanta artiklar om estlandssvenskarna.
Utefter kusterna i det som så småningom blev Sverige, levde många på fiske. När fisken minskade i deras område sökte människorna sig nya fiskeplatser även österut, och när de behövde byta boplats för sitt fiske kom de att söka sig till de goda fiskevattnen de kände till och tidigare fått god fångst i. Man tror att de första bosättningarna kan dateras till 700-talet i det som kom att bli de estlandssvenska orterna i öster. De första skriftliga noteringarna om att svenskar bodde där finns i Hapsals stadslag från 1294. 2.
Kanske var det de kristna erövrarna som fick svenskarna att flytta österut. Estland hade kvar sin hednatro längre än de flesta andra länder i vår världsdel. Kanske behövdes nya skattebetalare men även ett skydd mot estniska pirater. Kanske var det därför de fick sin speciella "svenska rätt”. 3.
En annan viktig uppgift var att skydda floderna in mot Ryssland. Under vikingatiden var vägen till Konstantinopel via Ryssland en mycket viktig handelsled.
På öarna levde svenskarna isolerat från fastlandet. De behöll därmed sitt språk och sina seder.
Estlandssvenskarna kom att ägna sig åt fisket men också säl- och fågeljakt, sjöfart och jordbruk. Där de bosatt sig var jorden vanligtvis karg med sedimentera bergarter, därför var boskapsskötseln en viktig del. 4.
Kontakterna mella öfolken runt Östersjön och Finska viken levde. Under 1500-talet gick kreatur, trävaror, fisk och smör från Nyland till Estland. Tjänstefolk i det svenska Finland gifte sig med svenskar i Estland.
Under 1600-talet sågs estniska sumpfiskare vid Nylands kust och nylänningar emigrerade till Estland fr. a. till Tallinn/Reval. 5.
Under den svenska tiden, 1561-1710 blev just estlandssvenskarna utsatta för svårigheter. De svenska kungarna förde många dyrbara krig och det innebar att kungen var tvungen att sätta sig i skuld hos adelsmännen. Återbetalningen skedde ofta som förläningar, vilket betydde att de boende avhystes från sin mark, och istället tvingades de arbeta åt den nye ägaren på hans gods. Detta var en tillbakagång eftersom de tidIigare i landet hade haft den " svenska rätten" dvs de var fria bönder medan de estniska lantarbetarna i huvudsak var livegna. 6.
Under slutet av de svenska åren grasserade också missväxt och pest vilket decimerade befolkningen. 7.
Under den ryska tiden som började redan 1710, trots att freden mellan Sverige och Ryssland inte slöts förrän 1721 i Nystad, fick estlandssvenskarna tillbaka sina "svenska rättigheter" men den nya tiden innebar andra svårigheter, som t.ex. att de kunde bli inkallade till militärtjänst på 25 år, vilket fick till följd att många unga män lämnade landet och bosatte sig i de finlandssvenska eller svenska skärgårdarna. 8.
1721 när Estland blivit ryskt emigrerade många ester till Finland. De blev pigor och drängar på bruken i Nyland berättar Gunvor Kerkkonen i Helsingfors. Att det var så kan vi förstå eftersom man hittar sägner, historier och släkt- och bytraditioner med orddelarna “est” eller “viro”.
Under senare delen av 1800-talet började inflyttning av ester bli vanligt i det estlandssvenska området eftersom godsägarna började anställa arbetskraft efter det att livegenskapen upphört 1816, och förbud mot dagsverksarrende införts 1868. 9.
Livegenskapen i Estland upphävdes alltså och från 1856 tilläts lantarbetarna friköpa mindre bondgårdar, avstyckningar från herrgårarna. Från 1870 kom försäljningen i gång i de svenska områdena, men ofta var det istället inflyttade ester som köpte marken. 10.
Ett intresse för svenska kulturer i andra länder började vakna under 1800-talet. Missionärer skickades till området för att undervisa på svenska språket och en folkhögskola startades.
Sjöfarten blomstrade. De började segla mot Helsingfors med potatis, korn, fläsk och trävirke. Även mot Stockholm gick skutorna. 11.
Estland blev fritt 1920 och kunde stifta sina egna lagar. Redan 1925 var kulturell autonomi möjlig för alla minoriteter med fler än 3000 individer i Estland. Men efter "den mjuka diktaturen", 1934-1938, förändrades lagarna och man ville förestniska medborgarna. Det påbjöds t.ex. att alla i Estland boende skulle ha estniska namn och språket skulle vara estniska.
Fram till den sovjetiska ockupationen var kontakterna mellan skärgårdarna livliga. Skärgårdsbönerna sålde sina varor inte bara i Stockholm utan också t.ex. i Helsingfors och Petersburg.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
1 Estonia and the estonians, Toivo Raun, 1987
Tidningen Skärggård nr 1, 2004, Göran Hoppe, Estlandssvenskar - en historisk översikt. sid 6-14.
2. sid 8
3. sid 8
3. sid 18.
4. sid 9
Tidningen Skärgård 1, 2004 Stig Appelgren Vi äro arvingar av samma blod sid 44-50
5. sid 45
6. Hoppe sid 10
7. Hoppe sid 10
8. Appelgren sid 45
9. Hoppe sid 10
Tidningen Skärggård nr 1, 2004, Ann Grubbström Vippalsvenskarna - svensk identitet i utkanterna av Estlands svenskbygder.
10. sid 28.
11. Appelgren sid 45
II
Det finns inte så mycket skrivet varken om esterna eller estlandssvenskarna under äldre tid. Adam av Bremen nedtecknade på 1000-talet en berättelse om ön Terra Feminarium/Birinium Terra Amasonia -olika namn för ön Naissaar utanför Tallinn. Han beskriver ett matriarkat där kvinnorna lever tillsammans men där män inte är välkomna annat som hingstar. Om en son föds betraktas han som hundvalp medan en dotter upphöjs till skyarna, som den vackraste av alla. Om en man kommer för att besöka dem jagas han argsint iväg.
Erik Menved, (1274 – 1319) kung i Danmark (1286–1319), förbjöd all verksamhet på ön. Den skulle enbart fungera som ett märke att segla efter. Öborna kom väl överens med sjörövare när de delade hamn i Mädasadam och på andra ställen. De arbetade som lotsar men var också själva sjörövare. Så berättas det.
Den 4 dec 1917 (enligt dagens kalender 20 dec.) utropades Naissars folkkommisariat, som snart upplöstes.Men det är en annan historia. 1.
I och med nationalromantiken vaknade intresset i Sverige för de svensktalande bygderna i Finland och Estland. Några svenska konstnärer och författare gjorde resor bl.a. till Ormsö och Odensholm i Estland under tidigt 1900-tal när området fortfarande var tsarryskt, och flera böcker gavs ut.
Peter Nylander skriver i Skärgård: 2
Albert Engström har skrivit i boken "Mitt liv och leverne", 1925, om sitt besök på Odensholm hur han frapperades av den ålderdomliga livsstilen.
Sten Wikberg skriver i sin bok "Estland, intryck och studier", 1930, bl.a. om hur han tar in på ett pensionat där hans rum ligger innanför ett annat rum som han inte får gå igenom, så istället måste han klättra ut och in genom fönstret. Han berättar också om att mannen i bondefamiljen sällan är hemma på somrarna. Då seglar han med potatis till Sverige och Tyskland. Det betyder att kvinnorna gör allt arbete både ute och inne. De arbetar från morgon till kväll.
Curth Munthe skriver i sin bok "Estland och Lettland", 1938: Ormsöborna lever ett fattigt liv, kvinnorna på landbacken och männen på sjön.
Alla menar också att “ormsöborna är så intelligenta”, vilket de anser är lite märkligt, eftersom det bör bli stor inavel bland en sådan liten grupp människor.
Sten Wikberg berättar också om den mat estlandssvenskarna åt: färsk fisk varje dag, tjock stadig gröt, mjölk och smör, ägg och någon gång höns eller kyckling.
Trots att deras förfäder lämnat Sverige för flera hundra år sedan skriver han om en bondkvinna på Ormsö som säger att “när det kommer rikssvenskar på besök, då känner jag det som om de är släktingar.” Rikssvenskarna upplevdes alltså inte som främlingar.
Vi får också en förklaring till varför kjolarna som är vävda av yllegarn är veckade och gör att man ser tjock ut: Om man var tjock hade man gott om mat vilket betydde att man var rik. 2.
Språkforskaren Gideon Danell som studerade svenska dialekter, och därmed även den estlandssvenska, skriver att han är orolig för att kulturen ska försvinna. Han manar svenskarna att skicka ut forskare som kan dokumentera den tynande kulturen. Det gör han när Estland blivit fritt och livet förändrats i hela landet.
De som verkligen gjorde detta var finlandssvenskarna:
Stig Appelgren skriver i sin artikel:
Under 1900-talets tre första decennier kom enmastade estjakter till marknader i bl a Hangö, Helsingfors och Lovisa med potatis, äpplen och ved. Själva köpte de med sig strömming. De kunde alltså göra sig förstådda på sitt gemensamma språk, svenskan.
Under Finlands ryska tid kom präster från Finland till de estlandssvenska bygderna.
Dessutom gifte sig finlandssvenskar med estlandssvenskar. 3.
Den första estlandssvenska sångfestivalen 1932 kom till stånd med hjälp av finlandssvenskar i Estland. Många sånger var också finlandssvenska. Tidigare hade rent estniska sångfester hållits i landet. 4.
Finlandssvenskarna var mer intresserade av samarbetet med estlandssvenskarna än rikssvenskarna. Vid Helsingfors universitet utarbetade Freudenthal och Vendell en estlandssvensk ordbok. “Ordbok över de estländsk-svenska dialekterna”, 1886. Och 1932 gick en stor expedition till
estlandssvenska bygder från Finland. Då utfördes följande arbeten:
Erik Lagus tecknade upp ord och ortnamn.
Karl Gustaf Hedberg tecknade av jordbruks- och fiskeredskap.
Maximilian Strejskal studerade idrotten
Sven Andersson gjorde språkliga och etnologiska anteckningar om fiske och jordbruk, tjärbränning, säljakt, byggnadsskick etc.
Hjördis Dahl studerade textilier
Arne Appelgren studerade byggnadsskick.
Otto Andersson studerade estlandssvensk folkmusik och estlandssvenska musikinstrument. Han upptecknade folkvisor och melodier och upptäckte det särpräglade instrumentet talharpa eller tagelharpa. Han döpte det till stråkharpa.
Ole Eklund studerade området naturvetenskapligt. Appelgren sid 47-48.
5
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------1. Tidningen Keskus, november 2013 sid 36
Tidningen Skärgård nr 1, 2004 Peter Nylander Ormsöidyller - i svenskt operspektiv. sid 38-43
2. sid 42
Tidningen Skärgård nr 1, 2004 Stig Appelgren“Vi äro arvingar av samma blod” sid 44-50
3. sid 45
4. sid 46
5. sid 47
III
Hur arbetade man för att behålla svenskheten i Estland?
Under 1800-talets andra hälft när livegenskapen upphört och lantarbetarna kunde friköpa en bongård blev också rörelsefriheten större. Man började resa i landet och såg sin egenart. Intresset för svenska språket ökade och man insåg att det inte fanns någon speciell utbildning för det.
1873 kom missionären från SFS, Thure Emanuel Thorén till Nuckö och grundade ett svenskt seminarium i Paschleps herrgård med bl.a. bidrag från balttyskar. Detta var början till en estlandssvensk samling.
Klockaren Johan Nyman skrev i sin dagbok i feb 1901: Om qvällen var jag till Österby skolhus, der vi hade konferens ang. grundandet av ett svenskt bibliotek på vår ö Nuckö. Med smärta erfar vi, att svenskan mer och mer aftager och i en ej alltför aflägsen framtid skall den försvinna, om man ej gör allt för att hålla den vid makt. 1
Att ett bibliotek med svenska böcker skulle byggas ansågs viktigt för att hålla igång kunskaperna i språket. Det estlandssvenska bibliotekets uppgift skulle vara att bevara svenskjt mål och svensk nationalitet i Ryssland. 2.
Under vintern 1901 intresserade sig den rikssvenska pressen för estlandssvenskarnas situation. Aftonbladet skriver om deras situation och i Sverige blir man intresserad av folket på andra sidan Östersjön. De beslöt att samla in böcker i Sverige för att skicka vidare till svenskarna i Estland.
Tyvärr var en russifiseringskampanj i gång i hela Ryssland vid samma tid, och myndigheterna la sig i biblioteksplanerna och ville se på alla böcker för att avgöra om de kunde tillåtas. Man smugglade då in svenska böcker bland de ryska och estniska som fått godkänt. 3.
Ryssland förlorade det rysk-japanska kriget och bestämmelser ändrades. I oktober 1905 tvingades tsaren utge ett manifest som bl.a. lovade tryck- och föreningsfrihet. Därmed kunde man arbeta fritt med biblioteken i Nuckö och andra estlandssvenska orter. 4.
1909 grundades föreningen Svenska Odlingens Vänner som tog som sin uppgift att se till att svenskarna fick skolor och bibliotek. (Den föreningen återuppstod i Sverige 1944)
Många svenska präster kom också till landet under 1800-talets slut och 1900-talets tre första decennier, där de betydde mycket för svenskheten.
År 1930 blev den unge svenske prästen Sven Danell tillfrågad av ärkebiskopen Nathan Söderblom om han kunde tänka sig att tjänstgöra i Estlands svenskbygd. Genom sin farbror, språkforskaren Gideon Danell, och sin äldre bror Nils, som var rektor vid Birkas folkhögskola, hade Sven Danell fått ett intresse för estlandssvenskarna. Han tackade därför ja till uppdraget och sändes, endast 27 år gammal, att verka som hjälppräst i Nuckö pastorat. Detta omfattade kommunerna Rickul, Sutlep och Pasklep. I Rickul predikade Danell i Rosleps kapell, men i prästuppdraget ingick även att Odensholm skulle få besök en gång i månaden. Även byarna Vippal och Korkis i Kors socken skulle få regelbundna besök. År 1933 blev han kyrkoherde i församlingen och verkade som sådan fram till 1937, då han av de estniska myndigheterna tvingades att lämna tjänsten och återvända till Sverige.5
Danell har givit ut boken Guldstrand, där han berättar om livet i Aiboland.
I och med den sovjetiska ockupationen försvann alla möjligheter att arbeta för svenskheten. Inte förrän i slutet av 1980-talet återupptogs arbetet, bl.a.av Ivar Rüütel.
Nu har man över 6 000 böcker i biblioteket i Pakleps folkhögskola på Nuckö./Roselius sid 33.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tidningen Skärgård nr 1, 2004
Aapo Roselius Biblioteken och svenskheten i Finland sid 33-37
1. sid 34
2. sid 35
3. sid 35
4. sid 36
5. Eva Heyman http://www.rnhf.se/dokument/artiklar/guldstrand_1.pdf
IV
Det var 1938 som livet började förändras för alla estlandssvenskar.
1934 beräknar man efter folkräkning att ca 8000 estlandssvenskar bodde i Estland. Det är en osäker siffra. Många kallade sig ester för att det ansågs säkrare eller för att de inte var riktigt säkra på sitt ursprung. 1.
Jag vet genom min släkt att det var många som bytte identitet för att man ville studera. En godsherre eller kyrkan bekostade studierna om man övergick till den balttyska eller den ryska kulturen, beroende på vem som betalade. Just nu råder en viss förvirring bland de estniska historikerna om esterna i Estland. Var de livegna i stort sett allihop allihop eller hade många bytt kultur och räknades därefter som balttyskar respektive ryssar? Under ockupationsåren lärde man ut att alla ester varit livegna historiskt sett därför att det passade den sovjetiska tanken.
Göran Hoppe har skrivit om ön Odensholm/Osmosaar under ockupationen:
Sovjetunionens uppkomst innebar ett ständigt orosmoln i öster för den unga estländska republiken. I samband med ingåendet av Molotov-Ribbentroppakten och dess uppdelning av områdena mellan Sovjet och Hitlertyskland kom Estland att tillfalla den sovjetiska intressesfären. Det innebar snart att Moskva begärde baser i landet, som man hävdade inte kunde ta tillvara sina utrikespolitiska intressen på egen hand. För Estlands del tilläts 25.000 rödarmister att komma in i landet. En mycket stor del av dessa trupper, som mycket snart var betydligt fler än 25.000, kom att förläggas på baser i Estlands svenskbygder. Dessa utgjorde ju på många håll kustzonen och blev alltså då även Sovjets gränsområde mot den fientliga omvärlden. Odensholm utgjorde inte något undantag, utan hösten 1939 lät myndigheterna meddela att ön skulle utrymmas för att sedan befästas av Röda Armén. Långskjutande kanoner skulle placeras ut på ön för att tillsammans med motsvarande artilleri på Hangö udd i Finland, som man erhållit efter vinterkriget, kunna beskjuta hela inloppet till Finska Viken. Ön avhystes slutgiltigt på försommaren 1940 (den 12 juni) och Odenholmsborna tvingades bege sig till Ormsö, en miljö som förutom att den redan var mycket tätbefolkad, också var helt annorlunda än Odensholm. Fisket var annorlunda, någon jakt att tala om fanns ej, lika litet som ledig odlingsmark. Inbyggarna från Holmen vantrivdes svårt.
/.../
På deras ö arbetade sovjetmilitären ivrigt med att befästa och bygga upp kaserner för de närmare 3.000 man som placerats här. Alla öns murar maldes ner, inklusive de runt gravgården, flyttblocken hamnade också i krossarna för att bli till betong åt ryssarna. Nu försvann "Odens stain" där Oden sades ha satt ner foten när han en gång passerade Holmen och gav den sitt namn, nu förstördes Bien (byn) till stora delar när den användes för att inkvartera de militärer som inte logerade i de nybyggda kasernerna på olika håll på ön. Djupa bunkrar sprängdes ut, kanontorn kom på plats och ett högt eldledningstorn byggdes upp i betong nära platsen för öns skola. När Hitlertyskland gick till angrepp mot Sovjet sommaren 1941 var Odensholm en befästning, något som också avspeglade sig i att ön först på nyåret 1942 erövrades av tyskarna som en av de sista ryska motståndsfickorna i Estland. Tyskarnas erövring innebar att Odensholm besköts kraftigt, jesu kapell och fyren sköts sönder, byn fick stora skador och hela ön fylldes med krevadgropar, som ännu idag är fullt synliga.
Odensholmsborna vantrivdes så svårt på Ormsö att de snart flyttade vidare till norra delen av Nuckö socken, till trakterna av Spitham, som låg allra närmast deras kära ö. Här var fisket mer likt det man var van vid, man kände folket, i många fall var man släkt och man kunde lätt gå ut med sina båtar till trakterna av Holmen. Ett antal av de unga männen tvångsmobiliserades till Röda armén, liksom så många andra i Estland, försommaren 1941. Liksom så många andra förblev de flesta borta, det var vanligare att de frös eller svalt ihjäl än att de stupade i direkta krigshandlingar - ett par kom tillbaka till hembygden efter krigsslutet.
Under våren 1942 blev det möjligt för de återstående odensholmsborna att återvända till ön med tillstånd av de tyska ockupanterna, som ej var intresserade av att hålla ön befäst. På Odensholm rådde stor förödelse - flera gårdar var helt förstörda, kapellet sönderskjutet, fyren likaså medan de olika ryska anläggningarna störde möjligheterna att fortsätta det traditionella livet. Inför en hotande tysk mobilisering flydde de återstående unga männen från Odensholm i småbåtar till Sverige sommaren 1943 medan de övriga holmborna tog sig över via Finland i februari 1944 för att undvika en förnyad sovjetisk ockupation. Kvar i Estland blev endast de återvändande mobiliserade till Röda Armén samt några enstaka ättlingar som bosatt sig i städerna.
I september 1944 erövrades åter Estland av Sovjetunionen och Odensholm kom på nytt att bli militärt område. Man var dock inte längre intresserade av att befästa ön utan här posterades till en början bara gränsvakter och fyrpersonal till den nya fyr som byggdes upp. Under 1960-talet tillkom en signalspaningsstation i närheten av den gamla byn med höga antenner, från vilken man kunde avlyssna radiotrafik över hela centrala östersjöområdet. Landskapet på ön kom i någon mån att hållas öppet genom att de militärer som var posterade på ön också höll sig med betesdjur. En successiv långsam igenväxning med framför allt enar och sly kunde man dock inte motverka.
I och med vissa lättnader i den sovjetiska gränskontrollen blev det möjligt för ickemilitärer att besöka Odensholm från sent 1970-tal. Bland annat kunde Fredrik Brus, en av de överlevande från Röda armén återvända och lotsa en expedition av forskare till hemön. När Sovjet föll samman 1991 ingick det i den framförhandlade överenskommelsen om militärt avtåg att alla trupper skulle vara ute ur Estland i september 1994. Odensholm lämnade man 1993 men redan på sommaren 1992 kunde de gamla invånarna och deras ättlingar återvända för första gången. 2.
Detta är ett exempel på hur man fullständigt ödelägger en kultur. Hur man utan att ta några som helst mänskliga hänsyn tar över människors livsområde och lämnar ut dem till vad som helst. Ormsö låter kanske bra, det är ju ändå estlandssvenskt, men det är inte Odenholmsbornas hembygd. Det är inte deras sätt att leva. Man måste komma ihåg att alla områden var ganska ordentligt avskiljda från varandra. Man kan t.ex. se det på fiskebåtarna. På Ormsö använde man vänjan, en grundgående och flatbottnad roddbåt utan köl, eller snitan, en rundbottnad och tvärgattad båt. På Odensholm var båtarna klinkbyggda kölbåtar utan roder. 3.- Det betyder att man fiskade på olika sätt; att ormsöborna fiskade på grunda vatten och drog upp båten på land för att tömma den, medan Odensholmsborna fiskade på djupare vatten. Speciellt är också att Odensholm är en liten ö medan Ormsö förhållandevis är en stor ö, vilket också ger olika liv för människorna.
Även om ormsöborna tilläts bo kvar förändrades deras och alla andra estlandssvenskars liv. På flera platser förlades rysk militär. Människor blev av med sina gårdar. 1940 började människor också försvinna, man visste inte säkert vart. Mars 1941 börjades de storskaliga deportationerna till Sibirien.
När tyskarna kom 1941 trodde alla att de var på esternas sida och skulle förändra allt till vad det varit innan Röda armén kommit. Det gjorde de inte. De lämnade inte tillbaka gårdar. De krävde också stora leveranser av skördar och kött från lantgårdarna, så maten räckte inte heller då till för bönderna själva. Istället för sovjetiska blev skolorna tyska. Dock blev människorna inte deporterade till Sibirien eller någon annanstans.
På våren 1943 började man fly landet. Många ansökte om att få ge sig av, men endast sjuktransporter för svenskarna och 110 rågöbor tilläts lämna landet. En kvinna i vår släkt visade upp ett dokument som visade att släkten härstammar från “en svensker man” på 1500-talet, som kom att bosätta sig vid Valge jõgi/ Vita floden, men det godkändes icke.
Till slut, när de sovjetiska trupperna åter närmade sig, 1944, då började man fly i egna båtar. Man beräknar att under åren 1940-1944 flydde ca 7 000 estlandssvenskar till Sverige. 4.
För dem som blev kvar av olika anledningar; kanske som Maria Murman på Ormsö som satt och väntade på ett fartyg som aldrig kom 5. eller som för dem som hade en nära släkting i armén och ville vara kvar när han kom tillbaka, för dem började det nya hårda livet.
Gränserna bevakades av soldater. Vakttorn byggdes och ställdes upp tätt “för att ingen skulle komma osedd in i landet” sas det. Fiskarna förbjöds att använda sina båtar. Endast poltiskt säkra personer fick ge sig ut på havet. 6. Att vara svensk ansågs farligt; man tillhörde fienden, så de blev tvungna att dölja sin rätta identitet och istället bli ester. All undervisning på svenska förbjöds och de svenska biblioteken ständes, SOV förbjöds. Ett krigsfångeläger uppfördes på Ormsö. Stora leveranser krävdes av lantbrukarna. 7. Kyrkan blev boxningshall. Kolchoser bildades. Alla får lämna ifrån sig allt utom en halv hektar jord, en gris och några höns. De som vägrade blev antingen deporterade till Sibirien eller skjutna. 8.
Många av de kvarvarande estlandssvenskarna flyttade till Reval/Tallinn. Den svenska kulturen försvann alltmer. 9.
Efter att så många flytt måste andra flytta in för att allt skulle fungera. Hus stod tomma där de nya kunde bo. (Jag minns en släkting som sa: “Vi slängde ju nyckeln in i skogan. Hur kom de in i vårt hus?” och den estlandssvenske läraren Ivar Rüütel som berättade hur han frågat varför hus och hela byar försvunnit, och fått svaret att de nya, ryssarna, hade flyttat in i ett hus, och när det blev kallt tog de brädor från huset för att elda i spisen när de frös. När det inte fanns fler brädor att elda, då flyttade de bara in i ett annat hus.)
Det kom direktiv från Moskva om hur allt skulle skötas, och en god vän från Ormsö berättade att kolchosarbetarna fått föreskrifter om hur djupt de skulle ploga i marken, men jorden på Ormsö är så full av småsten att det gjorde den nästan obrukbar när alla stenar kom upp till ytan. Det kom också direktiv om hur man skulle skura trägolv. Man skulle hälla på så mycket vatten att golvet dränktes och sedan skulle man gnugga bort smutsen. Följden blev att golven ruttnade. En släkting berättade om när de hade pionjärläger på en herrgård. Då fick de order att förstöra så mycket som möjligt. Det kapitalistiska samhället skulle förintas.
Det var en svår tid, och den avgörande vändningen kom inte förrän Estland blev fritt 1991, även om lättnader kunde ses redan på 1980-talet.
Det var under perestrojkan, tövädret i slutet av 1980-talet, som det blev möjligt att starta ideella föreningar med etniska förtecken i det stora Sovjetunionen, dit Estland hörde. Då passade den lilla gruppen estlandssvenskar och deras ättlingar, som blivit kvar i landet, när järnridån drogs ned 1944, att bilda Samfundet för estlandssvensk kultur.
Vid sina fester, men också till vardags, sjöng estlandssvenskarna sina egna sånger. De flesta gemensamma tillställningar avslutades med Modersmålets sång eller Härlig är jorden, beroende på om det var en helt profan eller religiös tillställning. Men i slutet av Modersmålets sång sjöng man i Estland ” i våra fäders land”, inte ” i tusen sjöars land”. Annars var det lika. 10.
Betydelsen av just denna beskrivning kanske man först inte förstår, men det var absolut förbjudet att sjunga Nationalsången och alla andra äldre, traditionella sånger under ockupationen. Straffet var från början deportation eller arkebusering om någon skvallrade. Senare lättades det upp något.
!991 blev Estland fritt igen. 1994 drog sig den den ryska militären tillbaka till Ryssland efter överenskommelse mellan president Meri, Estland och presiden Jeltsin, Ryssland. Därefter började återuppbyggnaden av det stulna landet..
I de estlandssvenska områdena bodde inte många estlandssvenskar kvar. Men i och med att egendomar lämnades tillbaka till förre ägaren kom ändå några flyktingar tillbaka, och intresset för den gamla kulturen ökade igen. Svenska Odlingens Vänner i Estland återuppstod 2004 och Kulturrådet för den estniska minoriteten bildades och den 25 februari 2007 hölls det första sammanträdet. Därigenom hade grunden lagts för den åtreruppståndna kulturautonomin för estlandssvenskarna. 11.
Om framtiden säger Sten Westerholm:
Uppe på S:t Mikaelskyrkans vind i Tallinn finns tretusen kvadratmeter yta, som vi har tänkt bygga ut till klassrum, gästrum-internat, bibliotek, telebildstudio för distansstudier, kafeteria med kök m m. Ritningarna är klara och godkända av staden och museiverket. Det enda det handlar om är att det finns garanti för an stadig hyresgäst för en längre tid, då vågar församlingen bygga ut denna kyrkvind. Det här är en mycket spännande plats, mitt i gamla stan i Tallinn, med historiens vindar på alla sidor! Vi försöker få speciellt Svenksfinland intresserat. Högskolor, universitet, yrkeshögskolor, landskapsförbund... Med tanke på Estlands geografiska läge, den historiska anknytningen till Finland, framtiden med den nära anknytningen till Mellaneuropa, den potentiella
befolkningsresursen! Svenska folkhögskolan är redan där, men vi kan inte ensamma förverkliga drömmen om kyrkans vind, som ett Svenskfinlands studie- och kulturcentrum i Baltikum! - Det finns plats för handling! 12.
Varför inte Sverige också? Visst vore ett samarbete intressant mellan de tre länderna. Varför inte ta med Estlands svenskar i Skärgårdssammarbetet på Åbo Akademi? Efter att ha läst många intressanta artiklar om Aibolands skärgård i tidningen Skärgård, vet jag ju att intresset finns.
Det är min önskan.
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Tidningen Skärgård 1, 2004 Göran Hoppe Svenskbygden under sovjettiden
1. sid 77
2. http://www.odensholm.se/Dokument/120703%20Kompr%20Historik%20Odensh%20.pdf
Tidningen Skärgård 1, 2004 Jorma Friberg Estlandssvenska båttyper
3. sid 58
4. Hoppe sid 77
Tidningen Skärgård 1, 2004 Carina Wolff-Brandt Möten med Maria sid 98-103
5. sid 100
6. Hoppe sid 76
7. Hoppe sid 77
8. Hoppe sid 78
9. Hoppe sid 79
Tidningen Skärgprd 1, 2004 Sten Westerholm Svenska folkhögskolan i Estland. sid 107-110.
10. sid 108
11. Tidningen Skärgård nr 1, 2007, Uile Kärk-Remes Estlandssvenskarna i Estland - har upprättat kulturellt självstyre
12. Skärgård nr 1, 2004 Westerholm sid 11
Mycket intressant och lärorikt. Hoppas många läser!
