.

 

Såg ni debatten på TV i går mellan Göran Lambertz, Leif G W Persson och Dan Josefsson? Jag, som tänker som jag gör, känner genast igen sättet att resonera som jag minns från tiden efter 1968. De troende, som i det här fallet representeras av Lambertz, hävdar sin ståndpunkt med emfas utan att kunna presentera några egentliga fakta. Han är bara helt övertygad om att han har rätt.

Jag måste fundera på vad det är som gör att jag tror att Sture Bergvall har hittat på allt, och motiven därtill. Jag kan ju inte veta, jag var inte där. Jo, jag såg Hannes Råstams reportage när Bergvall första gången hävdade att han bara hittat på allt. Jag såg hur alla lät honom säga fel saker och sedan hjälpte honom till det rätta med lite tips. "Varför ser de inte?" undrade jag. Försvarsadvokaten måste ju ha sett. Om en advokat blir säker på klientens oskuld, trots ett erkännande, ska han dra sig ur sitt uppdrag. 

Lika hjärntvättade som gruppen runt Sture Bergvall var, lika hjärntvättade var många, många västerlänningar av den skickliga propagandan som sändes ut från Kreml under kommunisttiden. Precis så tvärsäkert pratade de om Sovjetunionen, Kuba och de andra kommunistiska staterna som Lamberz talar om de här domarna. Vi som försökte förmedla en annan åsikt hade inte en chans. Det var som att möta sektmedlemmar som var förblindade av någon shaman.

Denna rättsskandal är det tydligaste exemplet på sektlögner. Jag tyckte att Göran Lambertz verkade vederhäftig när han var justitiekansler. Jag tyckte han var så förnuftig och insatt. Nu vet jag att även en sådan man kan falla för en "tro". Kanske är det övertygelsen om att Borgström, advokaten, är den skicklige yrkesmannen som han alltid beundrat, "han var min mentor" säger han i Aftonbladet. Kanske är det då vi slutar söka kunskap, när vi så helt lägger vår tillit på en omtyckt person. Kanske är den situationen den farligaste. Vi vill ju tro på något.

 

Jag minns när jag hörde om den politiske kommissarien som i början av 80-talet i Tallinn berättade om hur "de hungrande  barnen i Helsingfors slogs ihjäl av den kapitalistiska polisen. Folk dog på gatorna av svält. Brottsligheten var enorm och kapitalisterna satt flinande på barerna." De flesta visste att han ljög, men ingen vågade protestera. Frågan är: Trodde kommissarien själv på vad han sa?

En estnisk man som arbetade på utbildningsdepartementet i Tallinn och trodde på allt detta for till Helsingfors på 1980-talet och kom hem, gömde sig efter hemkomsten i sin lägenhet en tid; sedan talade han inte med någon.

Vi var lurade. De var lurade. "Men hur kunde du veta att du hade rätt?" frågade Ave. Det är just det. Vi får inte ge oss förrän vi säkert vet sanningen. Lätt att säga.