.

 

Efter bröllopet, som var det sista glada minnet hon hade, började sorgen och sedan gick hela tiden i tårar.

Så berättade Maria Murman för Carina Wolf Brandt, som intervjuade Maria för en bok och kom att stå henne nära de sista åren i Marias liv.

 

Maria Murman är ett känt namn i estlandssvenska kretsar. Hon spelade cittra och sjöng ofta och gärna. Hon syntes glas trots att hon hela tiden gick med tunga stenar i magen. Livet blev något helt annat än hon hade tänkt sig när hon var barn. Hon bodde på Ormsö och lekte som alla andra barn. Inte kunde någon då tänka sig in i vad som skulle hända. Vem kunde det? Vi ska komma ihåg att det som hände var så fruktansvärt för människorna att det byggdes en järnridå för att hålla alla ifrån och man spelade upp lögner och skådespel för besökare för att ingen skulle se. Vad som helst bara ingen avslöjade det fruktansvärda livet spm levdes därborta. Vi i Sverige såg det som ett land långt borta. Ett land som vi inte fick besöka. När vi till slut fick det, var det bara tillåter att besöka Tallinn, kanske för att det var det minst förstörda området. Ändå blev vi så chockade av det vi såg 1978. Men det här skulle handla om Maria Murman som gifte sig 1939. 

DeVi får inte veta så mycket om hennes man. Han tvångsinkallades till Röda Armen och försvann för henne. Föräldrarna, syskonen med sina familjer, vännerna och grannarna, alla förberedde sin flykt till landet förfäderna lämnat för kanske 700 år sedan, men Maria ville vänta på sin man. Husen tömdes, och till slut packade också Maria sin väska och tog sig till en hamn för att lämna sitt land. Men det kom ingen mer båt. Hon var för sen.

Maria återvände till sitt hus och tog på sig ansvaret för alla gårdarna runt omkring. Hennes eget hem hade plundrats och fönstren slagits sönder mår hon väntade på den sista färjan. Ensam. Till hennes man kom hem efter att ha gått hem från Sibirien där han satts i fångläger. 

Hon fick vara med om att privategendomarna kollektiviserades. Hon tvingades se hur det gamla förföll. Hur ladorna blev ruiner, hur husen brändes upp av nyanlända som behövde värma huset de lagt beslag på.

När kollektiviseringen var genomförd fanns där inga som kunde arbeta. De hade fly skickades folk från Ryssland. Det var två anledningar till att det gjordes. Den andra var att man skulle utplåna esterna. Alla skulle bli ryssar. Det förklarar de här hyreshusen som står överallt på landet. Det gällde att få dit arbetare, och då krävdes bostäder. 

 

Det var ett hårt liv för Maria. Hennes man var i dålig kondition när han kom hem från Sibirien, och han blev aldrig bättre.

De fick en son som hjälpte Maria när hon var gammal och han vuxen. Någon måste hjälpa henne med huset när hon själv inte orkade längre, men sonen dog.

 

Det Maria inte ville var att lämna sitt hem och flytta till ålderdomshemmet. Det kan man mycket väl förstå när man får en inblick i det sovjetiska hemmet. Vi har sett sovjetiska och också estniska sjukhus inifrån i Estland. Jag kan försäkra er att det var mycket tryggt att vistas på det moderna estniska sjukhuset, medan det kändes oroligt att vara på det andra. Hygienen och stämningen var under all kritik där. Vi valde att åka till Sverige när Ants blev sjuk. Det kunde inte Maria göra. Hon bodde i ett liter rum tillsammans med en annan gammal kvinna. Latrinen stod i rummet och en fruktansvärd stank spred sig. 

 

Det var mycket som måste förändras och moderniseras när Estland blev ett fritt land igen. Så mycket hade rustats ner och förstörts. Hela samhället måste rustas upp. Då visades ett ptrogram i svensk TV att fängelserna i Baltikum var så hemska. Kan vi ge bidrag till ett land med så usla fängelser? (De förstod inte att det var sovjetiska fängelser m,ed sovjetisk standard, som ännu inte renoverats.) Mina vänner, så mycket var dåligt och krävde upprustning. Hur mycket tror ni att det kostar att vända den nedgående trenden till ett samhälle värt att leva i? De pengarna fanns inte i Estland från början eftersom det stulits så mycket.

Boken jag läser är från 2004. Allt är förändrat nu.