.

Den svenske professorn Göran Hoppe som skrivit mycket om estlandssvenskarna, har en artikel med i tidningen Skärgård om Edgar Stahlman (1924-2003).

 

Stahlman tvångsmobiliserades av tyskarna i mars 1943. Han greps av ryssarna i Kurland efter det att de kapitulerat. Han sattes i krigsfångeläger, men var skadad av granatsplitter i en arm. Efter en månad blev han transporterad till kolgruvor i Tula i öster. Det var ett fruktansvärt hårt arbete som gav honom hjärtfel. Det fantastiska hände! Han skulle skickas hem, men utan vare sig biljett eller pengar. Ändå lyckades han trixa sig hem på bara tre dagar. 

 

Hans familj i Gutanäs hade flytt till Sverige. Istället tog hans faster i Sutlep kontakt med honom. Hon hade blivit kvar i Estland tillsammans med sin man, men barnen hade flytt. Edgar fick flytta in till dem istället. 

Därefter kommer tiden för kollektiviseringen. Vi har lärt oss tidigare att de som flyttat till Estland från Ryssland till de hus som stod tomma när ägarna flytt till Sverige, de fick absolut inte säga ett ord om hur illa det fungerade på kolchoserna, och det gjorde de inte här heller. 1948 inleddes arbetet med kollektivjordbruken. De som inte genast var med, de bestraffades med höga skatter, som höjdes allt mer tills de gav upp. Alternativet var deportation till Sibirien. Gränsen för att en bonde skulle benämnas som kulak hade satts till ca 30 ha mark. Rasterna gård var på 60 ha, vilket betydde att de skulle deporteras. Genom att skriva över gården på Edgar och för att de redan lämnat 30 ha till byn, så slapp de åka. 

Gårdarna togs över av kolchosen, själva fick bönderna behålla en ko, en gris, något får och 0,5 ha åkerjord. Flera kolchoser bildades i svenskbygderna. 

Sedan gällde det att överleva. Man skulle arbeta 6 dagar i veckan på kolchosen. Samt vissa andra tillfällen också. Någon lön fick man inte till en början (de första åren) utan det man skulle leva av var det man själv hade. 

 

Här var åkermarken stenig, och Bengt Beckman, vår estlandssvenske vän från Ormsö, har berättat om hur direktiv kommit från Moskva om hur man skulle arbeta, och det betydde att man plöjde upp all småsten, och problem uppstod för hur man skulle kunna så och skörda där. Moskva visste ju alltid bäst. Ni minns väl: "Jag behöver ingen klocka, Moskva talar om för mig vad klockan är." 

1958 blev Edgar ordförande för kolchosen i Sutlep. Han tvingades året därpå att bli partimedlem, liksom alla kolchosordföranden. 1963 avgick han när de slog ihop två kolchoser. Det blev för stort ansvar för honom. 

När det gällde språket, hade så många estnisktalande flyttat in att svenskan försvann som språk ute i byarna. Hemma fortsatte Edgar och hans fru tala svenska med sina barn och varandra. Skolorna var helestniska. 

Dottern flyttade till Sverige 1982 efter att ha studerat svenska språket i Tallinn flera år. 

Edgar fick tillstånd att resa till Sverige under ett par veckor 1962, men han ville tillbaka och återvände aldrig till Sverige. 

Det byggdes några hyreshus i Sutlep för att få ungdomar att flytta dit. Det behövdes arbetskraft. Väldigt få ville flytta och de som kom, oftast ryssar, stannade bara en kort rid. 

Man tvingades slå ihop kolchoserna och dra ihop djuruppfödningen. Alltmer tog skogen över jordbruksmarken. Det blev ont om mat. Det mesta skulle skickas in till staden, till partiet. 

 

Edgar drev ett eget jordbruk efter Sovjetunionens fall. Han inriktade sig på mjölkproduktion, men det tog tid innan Estland kom på fötter. Sommaren 1999 hade han fyra kor, men hade inte fått betalt för mjölken sedan november året innan. Det lönade sig inte. Han sålde nästan allt, behöll bara en ko. 

Under 1990-talet var det besvärligt att vara bonde. Konkurrensen och att inget tillskydd fanns gjorde att priserna dumpades. 

 

Så beskrivs estlandssvenskarnas liv under sovjetåren. Att de inte hade det lätt, de som blev kvar i landet, står helt klart. De många främlingarna och det nya arbetssätten samt att man bara lämnade ifrån sig sina ägodelar utan att få något för dem, allt detta utgjorde det nya livet. Vem det var bra för, vem som kom att åtnjuta det "nya, sköna livet" är helt oklart.