.

Det estnisk-svenska kulturrådets tidning har kommit med ett nytt nummer. Där finns flera intressanta artiklar bla.a den om den skumma handeln över Östersjön. Det var under den första estniska friheten som smugglingen var så stor. Jag fick själv höra talas om det på 1960-talet när Ants med vördnad i rösten talade om Niska. Ja, hur som helst har jag översatt artikeln och här är den:

Det var flera faktorer som gjorde markanden så vinstgivande för dem.

Efter första världskriget var fattigdomen stor i Estland men den nya republiken hade mycket säd och potatis. Båda är viktiga ingredienser i tillverkningen av alkohol, och att sälja den till svenskarna blev en populär och inkomstbringande affär.

Sverige var inte drabbat av kriget utom genom ransonering av dagligvaror inklusive matprodukter. Det betydde att skärgårdsbefolkningen tjänade bra på fisken de fångade. I och med att kriget och ransoneringarna upphörde och priserna sjönk till normal nivå och dessutom gick volymerna i fiskfångsten ner vid samma tid. Skärgårdsborna såg då möjligheten att tjäna snabba pengar med alkoholsmuggling.

Tillgång och efterfrågan var på plats. Smugglingen av alkohol genomfördes på ett sofistikerat sätt.

Estniska lastfartyg och fiskebåtar tog alkoholen till gränsen, oftast till den norra gränsen av Skärgården. Mitt i natten lastades så dunkarna över oftast till svenska båtar som kunde köra fortare än tullens båtar, eller samlades i så kallade “torpeder”. En “torped” var en uppfinning där 20-30 dunkar buntades ihop och p.g.a., alkoholens specifika vikt flöt de sedan efter en vanlig svensk fiskebåt som gjorde n6-7 knop med last. Den låga farten var tullen nöjd med. När fiskaren  siktade en tullbåt Band fiskaren en säck salt på “torpeden” så att den sjönk. Tullarna kom, gick igenom fiskebåten, hittade ingetr och körde därifrån. Eventuellt smälte saltet i vattnet men “torpeden” kom till ytan igen och resan fortsatte.

Dunkarna som smugglades med “torpeder” gömdes i ladorna och höstackar på öarna i skärgården. De forslades sedan ofta vidare till fastlandet och hämtades av bilar för vidare distribution.

Smugglingen var synnerligen lönsam. Estlands mycket starka sprit köptes för 1 svensk krona per liter. Efter att den spätts med vatten såldes den vidare för 12 kronor litern.

Officiella Sverige klassade smugglingen som en omoralisk handling och tidningarnas redaktörer pekade finger åt skärgårdsbefolkningen och sa att de skulle straffas för de tragedier som orsakades av deras smuggling.

 Ingen av parterna som var inblandade i distributionen var imponerade av den politiska korrektheten som visades. Särskilt inte skärgårdsbefolkningen som såg smugglarna som Robin Hood-karraktärer som gav dem spänning och en bra summa pengar dessutom.

Bland smugglarna har Algoth Niska fått en speciell status. Inte bara bland leverantörerna, medarbetarna och kunderna utan också bland de svenska ulltjänstemännen.

Tull-Nisse var en färgstark tulltjänsteman i Stockholm och i en intervju starx före sin död sa han: “Niska var ett geni, en stor personlighet. På dagen satt du med honom på krogen och på natten jagade du honom på sjön. Han gav verkligen skärgården mycket spänning.”

Smugglingen avtog från mitten av 1930-talet. Ett av skälen var ett handelsavtal däe Sverige köpte estnisk alkohol som annars hade smugglats. En annan och självklar anledning var att Andra världskriget bröt ut. De båtar och fartyg som sedan nådde svensk kust hade inte längre alkohol utan flyktingar ombord.