.

 

Först: när en kvinnlig reporter i P1 skulle förklara varför president Toomas Hendrik Ilves talar felfri amerikanska sa hon “Han har studerat i USA.” Det är ett annat exempel på okunskap bland reportrar, som uttalar sig utan att veta. Sanningen är att Ilves föddes i Sverige, i Vällingby. Därefter flyttade hela familjen till USA där han växte upp. Han kom till Estland som vuxen man.

-----

Här kommer del 2 av general Ants Laaneots artikel i Postimees om vad som egentligen hände under Andra världskriget. Det är en kunnig och initierad rapport. Man måste hålla i minnet vad Ryssland presenterar som sanning. Det jag skrev om i går.

1 September 1939 invaderade Tyskland Polen. Hitler var rädd för att hamna i samma situation som under det första världskriget då Tyskland tvingades slåss på två fronter.  Men uppmuntrad av Västs passivitet i Sudetenland genomförde han anfallet. Han var övertygad om att Storbritannien och Frankrike inte skulle börja ett krig för Polen. Vittnen berättar att Hitler och hans förtrogna blev chockade och modfällda när England och Frankrike förklarade Tyskland krig den 3 September. Stalin angrep Polen den 17 September.

Röda armén bestod av 620 000 man och 4 800 tanks som skar in i ryggen på Wehrmacht som slogs mot den polska armén.

Ett tydligt exempel på deras “vapenbrödraskap” var den gemensamma segerparaden i Polen den 22 september 1939, då staden Brest just erövrats. Tyske generalen  Heinz Guderian  och Röda arméns 29:e tankbrigads kommendör Maxim Krivosjein paraderade tillsammans. De var två rovdjur som broderligt delade på att byte. Tyskarna tog 420.000 och Röda armén 454.700 polska armésoldater till fånga.

När det visade sig att majoriteten av de polska fängslade officerarna inte kunde utnyttjas av Sovjetunionen, beordrade NKVD att 15.131 av dem skulle skjutas under våren 1940. (Jag har hört en annan värre version av detta, jag ska återkomma till det)

Hitlers och Stalins samarbete kännetecknas tydligast genom den sovjetiska utrikesministern Molotovs tal i Sovjetunionens Högsta råds möte den 31 Oktober 1939:

"Polen skröt över sin armé och dess styrka som skulle säkra den nationella säkerheten.Men det blev nog en smärre chock för dem när först Tyskland och sedan Röda armén visade att av Versaillesfördraget återstod ingenting / ... / Varken engelska eller franska garantier betydde något. Hittills har ingen säkert vetat vad deras garantier betydde." Molotovs skadeglädje var motiverad. Västländernas passivitet var mer än märklig. Det var förräderi mot Polen. Den polska staten försvann från världskartan.

Men Stalin sade om sin "vapenbroder» Führern i november 1939 "Hitler är ekonomiskt beroende av oss, och vi kommer därför att kunna göra så att revolutionen blir självklar i de krigförande länderna. / ... / Kriget gör dem svaga, och de kommer att vara ett lätt byte för oss. Folket väljer sin egen regim efter kriget."

Stalins plan för nästa fas gällde det förväntade tyska angreppet på Frankrike och Storbritannien . Han tänkte sig att det kriget skulle bli en lång och ansträngande kamp, och sedan skulle Röda armén komma som en frihetshjälte och införa sovjetmakt på kontinenten. Stalin genomförde sin plan till krigsslutet.

I september 1939 drogs Baltikum in i kriget. Estland blev det första målet för Kreml, eftersom Röda armén behövde passagen över Finska viken till Östersjön. Den var stängd av de finska och estniska kustförsvarsanläggningarna.

Inledningsvis gav Sovjetunionens utrikesminister Molotov ett ultimatum till Estland, Lettland och Litauen, för att förlägga baser och  25.000 soldater på deras territorium. "Sovjetunionen är i behov av att utöka vår nationella trygghet och använda den bästa möjliga vägen ut ur Östersjön.

Om ni inte vill ingå detta avtal om ömsesidigt bistånd med oss, då vi måste leta efter något annat sätt att garantera vår säkerhet, kanske betydligt svårare och mer komplext. Jag ber er, tvinga mig inte att använda våld mot Estland." Kravet betonades av kraftfulla armégruppers sammandragande vid de baltiska gränserna.

Sovjet var genast redo: Vid Narva sammankallades Kingissepps sovjertiska armé - 35.448 män, 243 stridsvagnar, vid Petseri-Tartu-vägen 8 arméeer - 100.797 män, 1.075 stridsvagnar. Vid lettiska gränsen stod 7 arméer - 169.738 män, 759 stridsvagnar och Litauen svarade med tredje armén- 193.859 män, 1078 stridsvagnar.

Röda armén hade fått en order när det gällde Estland: "Ett kraftfullt och avgörande slag mot Estland", vilket betydde att

1. Kingissepps armé skulle snabbt tränga in i Rakvere, Tapa och Tallinn.

2. 8:e armén skulle invadera Tartu och tränga vidare mot  Tallinn  och Pärnu mot Kingissepps grupp. Om lettiska trupper hjälpte estniska styrkor skulle de separeras från sin vänsterflygel för att mötas upp av en tankbrigad och 25 kavallerigrupper för att börja en offensiv mot  Valga-Riga.

3. 7:e armén säkras av Leningrads militärområde vid den lettiska gränsen. Om den lettiska armén då assisterar den estniska armén: skjut och arbeta er framåt längs stranden av floden Daugava och invadera Riga enligt den ursprungliga planen.

De baltiska staterna kapitulerade och skrev under avtalet om militära baser. Estlands anssende  sjönk ytterligare ner i förnedring och skuld inför finländarna när Sovjet flagrant bröt avtalet genom att starta från estniska flygplatser under vinterkriget och bomba finländska städer.

I juni 1940 ockuperades de baltiska staterna med hjälp av stridsvagnar och vapenhot, och de anslöts slutligen "frivilligt" till Sovjetunionen i augusti 1940. Det som tydligast utmärkte Stalins system var terror. Detta stod strax klart för folken i de baltiska länderna, när NKVD  tidigt på morgonen den 14 juni 1941 i alla tre länderna genomförde massdeportationer, där de skickade "folkets fiender" till Siobirien. Från Estland skickades 10.000, från Lettland 18.000 och från Litauen 15.000 oskyldiga människor. Många av dem såg aldrig mer sitt hemland.

Framgångarna i Polen, Baltikum och Bessarabien inspirerade Stalin att fullfölja ockupationen av Finland enligt Molotov-Ribbentroppakten med Hitler.

Till detta använde han sig av  fyra arméer  vilket betydde 425.640 Röda armésoldater , 24 divisioner , 2289 stridsvagnar , 2876 artilleripjäser och granatkastare , och 2446 flygplan .

Finland hade 265 tusen soldater, 534 artilleripjäser, 26 stridsvagnar och 270 flygplan att sätta in.

Den 30 November 1939 inledde Röda armén operationen för att avsluta erövringen av Finland; tre veckor senare började sovjetiseringen där. Till att skapa Terijokis prosovjetiska marionetter "folkets regering" valdes Kominterns exekutivkommittés sekreterare Otto Kuusinen.

Nationen med 3,7 miljoner invånare angreps av trupper från det sovjetiska imperiet med 172 miljoner invånare på ett kallblodigt och ihärdigt sätt.

Men Röda arméns offensiv stoppades och kriget kom i stå. I en desperat kamp under 105 dagar försökte finnarna försvara sin självständighet. Förlusterna för Röda armén var utomordentliga. Krigshistorikern Meltjuhhovi uppskattar att Röda arméns offer under vinterkriget var: döda, fallna och saknade uppgick till 131.476, sårade och sjuka 264.908 och krigsfångar 6116 människor. De förlorade 406 flygplan , 653 stridsvagnar och 422 artilleripjäser.

På den finska sidan var förlusterna enligt Mannerheims memoarer: antalet fallna, försvunna och begravda 24.923  och sårade 43.557. Historikerna Leskinen och Juutilainen presenterar ett större antal dödsfall - 26.662 personer. Dessutom togs  876 finska soldater. som krigsfångar i Sovjet. Således var de finska förlusterna nästan en femtedel av den fientliga arméns.

Den största myten som neostaliniserna försöka övertyga världssamfundet om är att Röda armén klev in i kriget först i juni 1941.  Forskare har dock kunnat konstatera att generalstaben för de väpnade sovjetiska styrkorna började planera för krig mot Tyskland i oktober 1939 och denna process ägde alltså rum före mitten av juni 1941.

Hitler gav kommando för verkställande av planen "Barbarossa" mot Sovjetunionen den 21 Juli 1940.

Fortsättning i morgon.