.

Trots allt som händer omkring oss; trots alla oroskänslor vi kan känna inför vad framtiden kan bjuda; trots att vi inte förstår att vissa ledare inte ser det som ett brott att militärer går in i ett annat land; trots det går livet vidare. Solen skiner. Våren är på väg. Det är svala vindar. Bönderna arbetar på åkrarna. Barnen går i skolan. Vi ser våra grannar i affären. Småfåglarna äter fortfarande av frön som vi lagt ut. Gässen kommer i streck på himlen. Än från ena hållet, än från andra. Ytligt sett är allt som vanligt.

Den 24 april blir det en språkkonferens i Väike Maarja. Precis som alla år.

Först ska vi lyssna på ett föredrag av Maria Olonen om elevernas språkattityder.

Därefter talar Irma Raatma om vetenskapsmannen Arov Krikmann, född i Väike Maarja, och arets språkpristagare.

Kirkmann ska tala om humor i mångfalden.

Sista föredraget hålls av Marju Kõivupuu med ämnet: Modersmålet som kulturbärare.

Sedan blir det plantering av årets ek och sång av gymnasieskolans kör.

Fotografering förstås och kaffe med kaka där hemma efteråt.

Allt är som vanligt. Trots att fler Natoplan flyger över oss. Trots att nyhetsmedia till allra största delen är fylld av information om vad som händer i Ukraina. Det är så mycket esterna känner igen från 1940, det året då den svåra tiden inleddes. När esterna fick information om att den ryska armén skulle komma in i landet. En tid därefter påbjöds ett allmänt val, och då var det Moskvas män som bestämde vilka det estniska folket skulle tillåtas rösta på, och det var då resultatet meddelades innan vallokalerna stängt.

Naturligtvis kan man undra om Putin verkligen framtvingar val i östra Ukraina. Just nu är ryssarna långt från majoritet i området, men det kan antagligen ändras på.