.

 Jesper Högström recenserar Göran Greiders nya bok: Den solidariska grenen.

Han börjar med en beskrivning av fölrfattaren: Som vanligt riktar han sin polemik mot nåpgon som inte är närvarande i rummet - de tänkare som anser att människan till sin natur är egoistiskl, och de som anser att människan inte har någon natur alls - och som vanligt blir det en lång exkurs innan han hämtar andan. /.../ till den vanliga trosbekännelsen - "vi, det vill säga vänstern-" som tycks vila på föreställningen att empati automatiskt leder till socialism. (Det är ett exempel på varför Ants och jag ansågs mindre värda av många jämnåriga.) Allt jag kan säga är att inget jag sett på sociala medier eller i någon vanlig papperstidning har fått mig att tro att vänsteresympatisörer skulle vara mer toleranta, själironiska och benägna att ha fördragsamhet med sina meningsmotståndare än någon annan. Min erfarenhet är att de är precis tvärtom!

-----

Jag ser just på nyhetsprogrammet i finska Yle. Den finska journalisten, Kerstin Kronvall, fick höra av en ryss som hon intervjuade på Krim att:

"Även Finland vill ju egentligen tillhöra Ryssland."

"Nej, det vet jag, för jag är från Finland!"

"Vet ni inte någonting där?"

-----

I går såg jag på svensk TV, Aktuellt, Svenska Freds ordförande, Anna Ek, debatterade och sa  angående frågan om vi skulle gå med i Nato och stärka vår krigsmakt. Hon sa:

"Det skulle vara bättre om vi satsade de pengarna på att integrera ryssarna i Baltikum."

Vad kan hon ha menat? Före 1991, under den sovjetiska ockupationen, var esterna ungefär som de svarta i Sydafrika. Nu har de, mot alla odds, skapat jämlikhet mellan alla folkgrupper. Menar ordföranden att ryssarna åter ska prioriteras i Estland? Eller vad menar hon. Hon förklarade det inte. Debatten avslutades.

Men detta är ytterligare ett exempel på hur svenskar egentligen inte har en aning om hur det är i Estland. Det de tror sig veta är vad det fått höra från den skickliga ryska propagandan. Och aldrig kommer det någon rättelse, hur mycket vi än försöker.