.

Vi hörde att Newsweek har skrivit att Estland har en av de bästa informations- och underrättelsetjänsterna efter USA, där man uppskattar deras kunskaper och resultat.

Jag skrev för kanske ett par år sedan om svenskar, t.ex. Sven Hirdman, Vladislav Savic och andra, som skakade på huvudet åt esterna som inte förstod att ryssarna inte längre var farliga. Det var slut på krig i Europa! Nu vet vi sanningen, som de tidigare sovjetstaterna vetat hela tiden.

Det är viktigt att informera sig från olika håll, och kanske sätta sig in i andra människors erfarenheter och slutsatser, och inte sätta sig på sina höga hästar och se hånfullt ner på dem som har dessa erfarenheter. Kanske det äntligen är dags att lyssna och våga lägga ansvar på dem.

Läs gärna http://www.expressen.se/kultur/bildspecial-oksanen-om-p-o-enquist/

-----

”Östeuropa” slickar sina postkoloniala sår.

I en krönika i SvD har Hynek Pallas skrivit om det tal Sofi Oksanen höll i Prag tidigare i somras.

Utgångspunkten var Krim.

Med dagens situation för ögonen undrade Oksanen hur vi egentligen bör betrakta de europeiska länder som var i Sovjetunionens klor fram till 1989. Och svarade med ett enkelt ögonöppnande ord: kolonialism. /../

Att lyssna innebär att höra hur Ryssland redan tidigare gett intryck av att områden som Baltikum ”naturligt” tillhör dem. Eller skapat föreställningen om ett homogent ”Östeuropa”, där enskilda länders historier och minnen suddats ut. (Rent konkret: stora delar av arkiven som gäller ockuperade nationer har KGB aldrig öppnat).

Insikten om decennier av övergrepp – från riggade val till avrättningar – är också nödvändig för att se dessa länder som unga demokratier med trauman. 25 år efter murens fall är Tjeckien en svårt korrupt plats. I Ungern är klivet till diktatur kort. Och så vidare. Det är dags att förstå att det behövdes mer än fri kapitalism för att läka såren efter 1989.

I Sverige finns alldeles särskilda behov av att se tidigare kommunistdiktaturer med postkoloniala glasögon. Här har postkolonibegreppet på senare år exploderat. Det utgör ram för den viktiga kampen att uppmärksamma rasism i den svenska historien och för att folk ska sluta använda sårande ord. Men samtidigt med denna rannsakan har vi fått en nymarxistisk våg där ingenting är nytt. Självrannsakan har nämligen aldrig gällt i de fantasilösa falangerna av vänstern, i stället tycks deras terminologi hämtad från DDR-reservatet i filmen ”Good bye, Lenin!”.

Och på kultursidorna hejar spillror av 68-vänster när de hör revolutionsromantiska slagord, kollektivt skuldbeläggande eller ser ändamål helga medel och rasera demokratiska principer. Precis som förr, när de underkände flyende röster från öst som vittnade om det som pågick bakom muren. För det var ju – som VPK meddelade 1990 – ”en annan slags socialism”.

I kriget mot antisemitiskt klotter och rasistiska ord inskärps vad detta ledde till och vilka historier som finns bakom. Men inför röda stjärnor och nackskott i borgarsvin görs fortfarande undantag. Som om 1900-talet inte hade varit fyllt av samma snack i en koloniserad del av världen ett stenkast härifrån – där det fick de brutalaste konsekvenser i kampen för proletariatets paradis.

Det är så att man kan höra Karl Marx mumla från evighetens hängmatta: ”Första gången som tragedi – andra gången som sommarprat”.

Det var svårt att skära i denna artikel. För en människa, som jag själv, som lider med dem som tvingades leva i Sovjetunionen är det så oerhört frustrerande att gång på gång höra och läsa om hur vänsterfolket vägrar se sanningen. Ondskan är Hitler och nationalsocialismen medan Stalin och kommunismen aldrig stått för några allvarliga fel. Som jag sagt tidigare anser jag att ett mord alltid är ett mord. Att rena avrättningar och tortyr är fruktansvärda brott mot mänskligheten vem som än utför dem. Jag ställer frågan igen: Varför är det inte samma brott att avrätta bönder, jornalister, juridikutbildade eller andra akademiker som det är att avrätta judar, homosexuella eller romer? Jag lovar er, att jag känner samma avsky för kommunistsymboler som för nazistsymboler. Jag blir oerhört upprörd över att någon kan tala väl om Stalin, som påbjöd miljoner och åter miljoner människors död, mångdubbelt fler än Hitler.

Alldeles nyss läste jag ett uttalande ferån en ryss att han inte kunde förstå hur någon i väst kan vara intresserad av det där lilla, lilla riket Georgien. Precis som de undrat över hur EU kan intressera sig för lilleputtländerna Estland och Lettland. De ställer däremot inte samma fråga till sig själva.

Tack Hynek Pallas för din krönika.

-----