.

I Valter Lundells undersökning ”Den goda tanken och den onda erfarenheten” sammanfattas legitimeringen av kommunismen väl: ”Kommunisterna kände sig tvungna att massmörda, en verksamhet de ansåg vara tråkig, till skillnad från nazisterna som dödade av ren lust.” Kanske är det då inte så förvånande att en Demoskopmätning från 2007 visade att 90 procent av de tillfrågade svenska ungdomarna inte kände till Gulag, att 40 procent trodde att ideologin bidragit till ökat välstånd i världen. /.../

I tider när extremvänstern relativiserar våldet mot politiska meningsmotståndare, när judar flyr från ett alltmer antisemitiskt Malmö, när revolutionsromantiken ventileras på bästa sändningstid i radio, är det allas vår skyldighet att behandla all intolerans lika, oavsett vem som hatar eller hatas. Vi borde veta bättre vid det här laget.

Tror verkligen någon att det var så? Tror någon att kommunisterna i Sovjet inte var nöjda när de mördade dem som de ansåg var skyldiga till allt ont i världen? De som hade haft anställda, de som utbildat sig etc. Tror ni att de tyckte det var motbjudande, varför mördade de då vanliga människor i miljontal?

Naturligtvis ska vi betrakta all ondska på samma sätt och inte romantisera någon av dem.

-----

Den märkliga propagandan från Ryssland skriver Claes Arvidsson om i ledaren i SvD i dag.

Finkulturens roll i rysk propaganda

Ryssland för krig i Europa. Krim är annekterat. Separatisterna i östra Ukraina blir däremot alltmer trängda och därmed även Vladimir Putin. Valet för honom står mellan att förlora eller att gå in med ryska styrkor. Putin kan välja att bli en loser på hemmaplan som tvingas ge upp sin nationalistiska ideologi med ett återupprättande av ett slags skugg-Sovjet. Putin skulle då inte längre vara Putin.

Valet kan också falla på en humanitär intervention under fredsflagg, som förändrar verkligheten på marken i rysk favör. Och det går i sådana fall fort. Det valet ger en styrkeposition i förhandlingar om ett avtal som fryser ned kriget och placerar Ukraina i samma belägenhet som Moldova och Georgien.

Med Krim i fickan kan det räcka med en ansiktsräddare.

I förra veckan gjorde Vladimir Putin sitt andra besök Krim sedan Kreml tog över. Han höll ett som vanligt på förhand välannonserat tal, men till skillnad från regeln i ryska medier omnämndes sedan knappt talet. Det var inte nationalistbombastiskt utan försonligt hållet.

Putin hänger ibland med Aleksandr Zaldostanov som är ledare för Rysslands mest beryktade motorcykelgäng. Nattvargarna höll mässa i Sevastopol några veckor tidigare. Då var det andra bullar. I en storslagen show, som visades i rysk tv och inför 100 000 åskådare, bjöd man på Sovjetnostalgi och varningar för att en ny strid mot fascismen är oundviklig. Obamas röst hördes och Hitlers. Dollartecken och dansare som formade en svastika.

Finkulturen har också en roll på propagandascenen. Operan "Krim" som ges i S:t Petersburg har Moder Ryssland i centrum. När ridån går upp inleds stycket med att en person misstänkt lik ja, just det, Putin, står framför en karta över Krim och läser dikten Mitt Krim.

Ett annat kulturinslag är de 500 fina personer som i våras skrev ett öppet brev till stöd för annekteringen av Krim. En av dem gästar Stockholm och Östersjöfestivalen som inleds i veckan. Det är Valery Gergiev som är dirigent för Mariinskijteaterns orkester. Gergiev är dessutom en av festivalens grundare.

/.../ Gergievs agerande hör inte hemma på en festival som vill främja ett ”demokratiskt och långsiktigt ledarskap”. Man kan ju inte heller säga att han uppfyller kraven på att: ”Ett altruistiskt ledarskap är det enda som kan leda vår region in i framtiden.” Och nog kan man bäva inför Putins tolkning av festivalorden: ”För att skapa en ljus framtid för våra barn behöver vi en enad Östersjöregion.”

Detta är inte ägnat att ge de baltiska staterna lugn, tvärtom. En enad Östersjöregion handlar inte om fria stater runt vattnet. Var de orden ägnade åt det ryska folket, eller var de för västmakternas öron?

Just sådana uttalanden är de tidigare sovjetstaternas folk vana vid. Ena dagen si, andra dagen så. Men USA skickar soldater och krigsmaterial till Baltikum. De visar att nu är det verkligen inte bara är att gå in i ett annat fritt land.

-----

I Postimees skrivs om viktiga datum för esterna.

Det är i år hundra år sedan första världskriget började och 95 år sedan den stora segern i Võnnu, Det är 75 år sedan Molotov-Ribbentrop-överenskommelsen, 70 år sedan slagen i Blå Bergen , 25 år sedan den Baltiska kedjan formades, och om 25 veckor är det 20 år sedan de ryska trupperna lämnade Estland.

Åren 1939 och 1940 hände mycket som fortfarande är mycket traumatiskt för esterna- mycket mer än vi vill erkänna.

Detta är en lång och mycket läsvärd artikel. Men ändå slutar jag här. Så många dagar på året högtidlighålls minnen av kampen för frihet. Någon gång då och då har jag funderat över att Ants pappa deltog i striderna. Jag skulle så gärna vilja att han fick veta att hans son är tillbaka i det fria Estland. Jag vet att han skulle vara mycket nöjd då.