Aug 4, 2014 All den skönhet, som de gamla byarna representerade var totalt försvunnen.
Ants spelar just nu setumusik. Det är setufolkets speciella sånger. Man förstår inte värdet av den egna kulturen förrän man stängts ute från den. Alla gamla kulturella minnen skulle utplånas under sovjetockupationen. Nu har man återupptagit sin gamla kultur, vilken den än är. Det estniska är speciell för stora delar av folket, men det finns mindre kulturer kvar. Setu är bara ett exempel.
Det speciella med de här kulturerna är att de tillåts utvecklas. Den sång jag lyssnar på just nu är en sådan, och den är inte sämre för det. Det var likadant när vi var på tarapitadansarnas årsfest. Dels fick vi se gamla, traditionella danser, men så kom en ny. Den var så fin och passade så väl i dagens Estland.
Jag vill säga till de svenska politiskt korrekta: Tillåt svenska kultur och låt den utvecklas!
(En del av Setumaa förlorades till ryssarna under ockupationen, när Stalin ritade om kartan, och tog flera områden som tillhörde Estand.)
Här är Setumaa inringat, och man kan också se hur stor del av området som Stalin tog. Att kartan är finsk ser man bl.a. på att Estland heter Viro.
-----
Jag tänkte också skriva lite om vad jag just läser i tidningen Skärgård nr 2, 2014 från Åbo akademi. Detta nummer handlar så gott som uteslutande om Anders Munsterhjelm, en finlandssvensk läkare som tjänsgjorde i försvaret av Finland på 1940-talet. Han har sklrivit en dagbok om vad han upplevde under kriget, men han nämner inte alla döda och sårade. Istället skriver han mycket om naturen.
Juli 1941 förflyttas hans kompani till Östkarelen. Ett område som Finland förlorade 1917, efter sitt frihetskrig. Munsterhjelm skriver om de gamla finska trähusen som står kvar och som han jämför med den sovjetbebyggelse som uppstått.
All den skönhet, som de gamla byarna representerade var totalt försvunnen i de samhällen som byggts upp nu nyligen. samtligas stationssamhällen var skrämmande fula, byggnaderna illa uppförda och ohyggligt smaklösa. Såg man till äventyrs någonstans ett huys, som möjligen kunnat tillfredsställa ens allra anspråklösaste fordringar var där ändå alltid något som skämde ut alltsammans: fönster som stod odsymmetriskt, ett torn på galet ställe, några vansinniga utbyggnader eller en brokig sammanblandning av alla de slag av byggmaterial stock, brädor, cementtegel. Staden Syväri som uppkommit i anslutning till de storartade kraftverksanläggningarna var en typisk ny stad med något av Alaska-aktigt över sig. Jag har aldrig sett något så genomgående smaklöst och fult som den.
Det är svårt för någon som inte levt i Sovjet att beskriva hur det såg ut i städer och byar. De boende protesterar och säger "så illa var det inte!" Men chocken över eländet var stor.
Nu är mycket borta i Estland men hyreshusen de s.k. chrustjovska finns kvar, och på de orenoverande husen ser vi alltid möglet över porten och den flagnande smutsiga fasaden.
Något annat som skräms av är alla hemska kolchosbyggnader som står i så vacker natur och ser helt felplacerade ut. Det är bara stora, trasiga och smutsiga betonglådor helt utan finess som förstör. Där de åter tagits i bruk och har renoverats är de naturligtvis inte lika illa.
Nu kunde jag i alla fall presentera en text, av någon annan än mig som också blev chockad över att man kunnat skapa en sådan hemskt trist infrastruktur.
Här hittar ni bilder från staden Syväri http://ilgron11.puheenvuoro.uusisuomi.fi/129273-viipuri-ja-syvari
Kommentarer
Trackback
