.

Jag läser Sofi Oksanens artikel i Axess, och tänker på artikeln i SvD där Philip Teir  skrev att "Jag har alltid tänkt att Oksanen, som författare, framför allt är intresserad av att visa hur människan är beredd att offra börd, hemgård, faster och moster för att rädda sitt eget skinn.". Detta föraktfulla uttalande från en svensk journalist om människor som flyr för sina liv under brinnande världskrig stämmer väl in på det Oksanen skriver i Axess. Det uttalandet går helt i Putins anda, och frågan är varför han har den inställningen. Och hur kunde SvD ta in det och dessutom markera det så stort utan att någon sedan fått kommentera det?

Putin finlandiserar.

Ryssland bedriver ett informationskrig mot Finland och Baltikum. Regimen behöver både yttre och inre fiender som stöd för sin politik.

Jag har berättat om det tidigare.

I Estland skärptes läget år 2007 i samband med konflikten kring statyn av en sovjetisk soldat mitt i Tallinns centrum. För esterna var den en representant för ockupationsmakten medan den för Ryssland symboliserade Befriaren. Statyn forslades i god ordning till gravgården och, tvärtemot vad Ryssland hävdar, förstördes den inte. Läget tillspetsades och ledde till upplopp som stöddes av Kreml, och i den ryska duman beskylldes Estland för fa­scism redan innan statyn hade flyttats. Ungdomsrörelsen ”Nashi”, som åtnjöt Moskvas beskydd, omringade Estlands ambassad i Moskva och bar omkring banderoller med slagord som vi känner igen från ryska medier under tiden för kriget i Ukraina.

I Finland: ­Lögnerna kom sig av rysk-finska vårdnadstvister som utspelade sig åren 2012–2013 och som fick stor uppmärksamhet i ryska statsstyrda medier. Där hävdades det att finska myndigheter kunde haffa ryska turisters barn direkt ur hotellrummen. Kampanjen påverkade Finlandsbilden i Ryssland, och det är enkelt att återkalla företeelsen i folkminnet när behov uppstår att ge sig på Finland. Och sedan: I oktober övergick ryska medier under en kort period till att svartmåla Finland: då inträffade nämligen ett tragiskt mord i Helsingfors och den finske förövaren råkade tillhöra det finländska makthavarpartiet Kokoomus eller Samlingspartiet, medan mordoffret var en representant för kretsen som driver rysk ”landsmannapolitik”. Rossijskaja Gazeta, språkrör för den ryska regeringen, rubricerade brottet så här: ”Finsk nationalist mördade rysk kvinna på grund av Krims återbördande till Ryssland.” Enligt ryska medier var mordet politiskt och ett resultat av russofobi.

Men också: Förnekare av den estniska belägringen och deportationerna hade redan tidigare etablerat sig i Finland. Till att börja med gav en förvånad finsk press utrymme åt dessa finländare som också köpte upp reklamutrymme i tidningarna, publicerade böcker och började nätverka med motsvarande aktörer i andra länder. Det grundläggande budskapet i verksamheten följde samma mönster: Belägringen av Estland liksom deportationerna var en myt och i Estlands byggdes koncentrationsläger för ryssar.

Det visste jag inte, att man sa något sådant. Om ryssarna tror att man i det ockuperade landet byggde koncentrationsläger för makthavarna, då vet de inte vad en ockupation är, de vet inte någonting om landet Estland och de kan inte sitt eget lands historia.

Ryssland försökte få ett slut på vänskapen mellan Finland och Estland.

Tyngdpunkten låg i den psykologiska påverkan som strävade till att isolera Estland från väst och från grannlandet Finland. Detta var Rysslands första internationellt synliga desinformationskampanj mot ett Natoland.

Koncentrationslägren representerar den ultimata ondskan, och påståendena om deras existens ligger därför helt i linje med Rysslands informationskrig. Fienden ges felaktig information som orsakar en känslomässig reaktion hos en person som inte inser att hon eller han har blivit manipulerad. Syftet är att förmå ­fienden att fatta önskvärda beslut. Metoden tillämpas såväl inom militär verksamhet som i inrikes- och utrikespolitiken, inom diplomati, medier och i handelsförbindelser.

Och här är ett viktigt stycke:

Ett folk som bygger koncentrationsläger för ryssar väcker negativa känslor hos dem. Upprepas påståendet tillräckligt länge, börjar tillräckligt många tro på det. Och även om ingen skulle tro räcker det med att tvivel uppstår, eller att negativa, odefinierbara känslor förknippas med det folk som påståendet gäller.

Och då ska man komma ihåg att esterna påståtts vara fascister ända sedan de ockuperades. Detta är en fortsättning på smutskastningen, och kanske kan man då förstå dumaledamoten Zirinovskijs uttalande att han anser att alla ester ska förintas.

Självklart arbetar Kreml för att vi andra ska tycka lika illa om esterna. Ibland känns det som om de lyckats. Minns att till och med i Mellanamerika frågade människor Sofi Oksanen hur många fascister det finns i Estland!! Minns när Pierre Schori talade om esternas fascistiska traditioner och Sten Andersson om den sovjetiska annekteringen av Estland.

Det går inte längre att styra Baltikum med hjälp av ekonomiska ­förmåner, men genom att förneka och håna ockupationerna och de med folkmord jämförbara deportationerna påverkas psykologiskt det land som utgör måltavla.

/../

I repetitionens uppdrag ingår också att normalisera begrepp. Medierna som verkar för Kreml och trollarmén fungerar synkront och stöder varandra. De grundläggande budskapen är desamma, vare sig de kommer från den ryska statsförvaltningen, diplomaterna, medierna eller genom trollen på internet. Att tillgodogöra sig denna ordbok är enkelt: i ryska medier och rysk diplomati är orden fascism, nationalism, extremism, koncentrationsläger och russofobi synonyma med västerländska värderingar och demokrati, pressfrihet och fri tillgång till information.

Det låter likadant när man påstår att Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti. Man använder det värsta ord man kan, det ord som tydligast symboliserar ondskan utan att riktigt veta vad det ordet egentligen betyder. I SvD Brännpunkt skriver Göran Adamson i dag om sin forskning i ämnet och han ser inte att partiet kan kallas nyfascistiskt. Kanske behöver vi inte vara livrädda för dem, men ändå uppmärksamma, som på alla partier och allt som skrivs om dem.

Sofi Oksanen skriver att allting beror på att det är viktigt att ryssarna inte får en positiv bild av livet i Väst och våra värderingar och vårt levnadssätt. Han styr Ryssland och tänker fortsätta så. Informationskriget är en oskiljaktig del av den ryska krigföringen, och de psykologiska operationerna utgör ett övergripande sätt till innästling. Denna form av krigföring genomförs av civila, politiskt aktiva, av massmedier och den ryska staten. Enligt den ryska krigföringsläran bör konstnärer, diplomater, sakkunniga, journalister, författare, förläggare, tolkar, specialister inom medier, internetplanerare och hackers ingå i de grupper som genomför informationsoperationerna. Om inte västerländska medier upphör att citera den ryska statsledningens tal eller börjar begränsa sina egna medborgares yttrandefrihet, så kommer budskapen från Kreml oundvikligen att tränga in i de fria medierna.

Det här är mycket viktigt att ta till sig. Just så här arbetade de också på sovjettiden. Även i Sverige var det många som trodde på propagandan därifrån. Vi har ju läst om hur svenskarna tog emot de återvändande från Sovjet som berättade en sanning som inte fick, inte tilläts, vara sann.