mars 4, 2014 Provinsen bortom haven.

Nu ska jag berätta om en god svensk under 1600-talet. Det var under den där tiden när kungen skänkte bort esternas jordar till svenska adelsmän som tack för lånen till alla krigen.


Gustaf II Adolf. 

Gustaf II Adolf bodde i Reval/Tallinn i början av januari 1626. Det är lite skoj att tänka sig. Några svenska kungar bodde verkligen i Estland när landet tillhörde Sverige.

Problemet för svenskarna var den baltiska adeln. De hade ju så mycket makt sedan gammalt, och var absolut inte beredda att lämna den ifrån sig.

 Johannes Rudbeckius

Kungen ville ha skatt från Estland. Som sagt, krig kostar pengar. Men han ville också att det skulle vara likadant i Estland som i Sverige. Han menade att herrgårdarna skulle betala tionde för att avlöna prästerna. Han ville att domstolarna inte skulle vara beroende av adeln, och han behövde ha in mera skatt alltså.

De estniska lantråden avvisade kungens förslag. Naturligtvis. De var ju baltiska adelsmän. Kungen blev förb...d och hotade med att göra Reval till en fattig, fallfärdig by. Man lyckades sätta ihop en kommission bestående av tre riksråd, adelsmän. En visitation i landet skulle göras av biskopen i Västerås, Johannes Rudbeckius. Och det är nu vi kommer till den gode svensken. Ett möte inleddes den 6 juli 1627 med den nyvalda lantdagen och de tre kommissarierna. Då inleddes ett fruktansvärt gräl. Tallinnborna ville inte delta eftersom de ansåg att staden inte hörde till superintendentens kompetensområde (ordagrant från boken)

Rudbeckius inledde en undersökning av prästerna i lantdagen. Han ville försäkra sig om att de höll måttet.

Resultatet av Rudbeckius förhör var kritik av kyrkoväsendet. För få kyrkobesökare. Frälsemännen var ointresserade av verksamheten. Det fanns ingen skola för präster, de måste tas från utlandet, vilket betydde att de inte talade folkets språk.

Rudbeckius menade att skolor och sjukhus skulle startas, enligt svensk modell, och han ville avskaffa livegenskapen.

Det blev mera bråk. De balttyska adelsmännen tyckte inte att det skulle vara annorlunda i Estland än i andra länder, som Tyskland och Ryssland. De menade att esterna var "förrädiska och illvilliga till sin natur", och därför behövdes livegenskapen. Dessutom fanns det numera även svenska adelsmän i landet.

Då blev Rudbeckius ännu mer förb...d. "Allmogen i Estland var inte sämre än på andra håll, utan liknade greker, romare, svenskar eller polacker. Det var livegenskapen som var skyldig till böndernas dåliga egenskaper." Han ville inte veta av se tölpaktiga och okunniga riddarna, som hade utrotat Guds ord ur provinsen.

1629 fick kungen ta Rudbeckius i försvar när adelsmännen i Estland hävdade vid en audiens att de inte var barbarer, tyranner eller oförnuftigt folk. I Estland var livegenskapen nödvändig eftersom man där, till skillnad från i Sverige och Finland, inte hade biinkomster av boskapsskötsel, fiske och trädgårdsskötsel. I Estland hade allmogen bara sin torva att leva av.

Det hela löstes av några svenska adelsmän som kunde prata med kungen. Lilla tullen och kvarntullen smögs in i det estniska systemet.

Ett universitet kom också, enligt Rudbeckius vilja. Det invigdes i Tartu 1632, samma år som kungen dog i Lützen.

 Universitetet i Tartu.

Rudbeckius var alltså DN gode svensken som menade att alla människor har samma värde. Det var en för stor omvälvning för adelsmännen. Och inget förändrades. De tölpaktiga grevarna och baronerna förstörde alla goda intentioner. Adelskap förädlar inte människan.

En adelsman i bekantskapskrtetsen säger att de flesta är idag “inavlade helidioter”.  De adliga alltså. Så illa hoppas vi ändå att det inte är.
 
Från boken Provinsen bortoom haven av Kari och Ülle Tarkiainen.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0