.

Äntligen börjar media släppa fram texter som protesterar mot vänstern. Men de får svar: Vänstern står för det goda, vad de än gör.

 

I gårdagens Svd:

  

Naturligtvis. Säkerheten i Östersjön bygger ju på att Ryssland inte har någon mark där. Under tidigare krig har de ofta använt de finska öarna för att ta sig fram, men nu är de inte tillgängliga, och inte heller Estland. Men: Gotland! Slite är i Rysslands händer och risken är att ryssarna placerar sina krigsfartyg där.

Både USA och Nato har sagt att de välkomnar Sverige. Tack och lov har vi nu ett visst samarbete med Finland.

 

Presidenten hör till experterna när det gäller att förstå vad som händer i Ryssland. Esterna har en erfarenhet som är viktig i dag.

Jag måste ockkså säga att det finns ytterligare en parallell till vad som händer i Ukraina med vad som hände i Estland 1940. Valresultatet meddelades innan vallokalerna stängts och resultatet är positivt för ryssarna; de "vann med stor majkoritet". Hur stor procent av befolkningen i de akltuella områdena är egentligen rysktalande? De andra vågade tydligen inte gå ut p.g.a. den hotfulla stämningen. Kan resultatet stämma? Nej, sa de o P1-morgon. Då skulle det vara en röstande per sekund, vilket inte är möjligt. Ja, och så blir resultatet att ukrainarna "ber att få bli en del av Ryssland". På samma sätt som esterna "bad" att få bli medlemmar av Sovjetunionen. Efter att ha förlorat allt värdefullt i livet. Ja, ja .

Ett annat resultat av valet är naturligtvis att stämningen mellan de rysktalande och ukrainarna skärps. Förstår alla det? Förstår alla att det är dett brott det som händer i Ukrtaina, och kanske blir det så, att ukrainarna inte kan älska de rysktalande efter det här. Fördömer vi dem då? Som esterna fördöms av Moskva och deras handgångne män?

 ---

Anna Dahlberg skriver på Expressens ledarsida:

   

 

När programmet Uppdrag Granskning i SvT1 visade det vänsterextrema våldet, reagerade många, väldigt många, med att anklaga programledarna för lögn och t.o.m. fascism!

Dahlberg skriver: 

 I stället för isolering bjuds vänsterns antidemokrater in i värmen och deras dåd omges av ett förlåtande ljus. I Kärrtorp demonstrerade stora delar av det offentliga Sverige sida vid sida med Revolutionära Fronten och AFA, och på scenen uppträdde hiphopgruppen Kartellen som går i armkrok med våldsvänstern. Samma Kartellen hyllades för övrigt på Grammisgalan med knutna nävar av Sveriges samlade artistelit.

Det är på denna kant som extremismen läcker in i det offentliga rummet. Extremvänstern urskuldas på kultursidor, av akademiker, uppburna debattörer och av ett respekterat riksdagspartis ungdomsförbund.

Argumentationen brukar bestå av två led: först blåser man upp hotet från den militanta högerextremismen till oigenkännlighet, sedan tonar man ner hotet från våldsvänstern. Hela Europa håller på att falla offer för fascism och nazism, låter man förstå, trots att det inte finns något belägg för den tesen.

Vänsterextremism däremot utmärker sig främst genom att vara extremt mycket emot rasism, nazism och sexism (AB 16/12).

Jag känner igen reaktionen från 68-orna. De som var "de goda" och vi som bara svamlade. Det är ju så, genom alla århundraden, att det blir någon -ism som blir allenarådande, och som sedan efter en lång tid lämnas och ofta fördöms. Kanske inte så tydligt som det är när det gäller nationalromantiken. Det som var intressant då, det är bara farligt nu. Varför kan man inte lugnt prata igenom olika åsikter utan att fördöma? Världen förändras och vi måste förstå det, men det kanske ändå finns något bra i sådant man tänkte förr. Jag är helt övertygad om att vi alla är olika och att vi inte kan leva under samma omständigheter allihop. Vi behöver olika livsrum, och det ena utesluter inte det andra, men vi kanske inte ska fördöma varandra utan diskutera olika alternativ för att se hur vi ska leva för att vi alla ska ha det bra, utan att det betyder att några måste dö.

 

Och förresten, något annat: Hur många vet i dag hur människorna har det i det kommunistiska Vietnam?