Sep 21, 2014 Ännu ett brev.
Jag var helt enkelt tvungen att skriva en gång till för att få folk att begripa något. Det är så att alla länder som en gång har varit ockuperade, särskilt om det är nyligen, är präglade av det som hände. Men det förstår inte alla. Jag skrev:
Jag har vid ett flertal tillfällen försökt göra media uppmärksamma på det förtal som sprids om fr.a. Estland. Jag får absolut ingen respons, inte ens ett svar.
Jag tycker det är genant att vi svenskar är sådana, vi som ska vara så fina och kloka. Nu ber jag dig läsa detta, och kanske förorda rättelse i våra media. Inte förrän man förstått vad Estland, och andra ockuperade stater har gått igenom, kan man se hur man är påverkad av propaganda och kan agera som en vuxen människa i sitt agerande.
Nu min fråga:
Har universitet och media något ansvar för att inte sprida fördomar och felaktiga uppgifter? Vad betyder det när media sprider förtal, som lätt kan motbevisas, men ingen har något intresse av att göra det?
Så många gånger har vi kunnat höra och läsa att Baltikum gör si eller så, eller att i Baltikum hände saker under världskriget, som inte är med sanningen överensstämmande.
Har ett universitet ansvar för vad kandidater skriver i sina uppsatser, när de senare publiceras på nätet, och alltså kan läsas av alla?
Jag vill ta ett exempel.
Södertörns Högskola har en uppsats i sitt arkiv som behandlar tvåspråkighetens betydelse.
"Flerspråkigheten kan öppna många dörrar i min framtid" : Hur ryskspråkiga minoritetsungdomar i Estland upplever sin flerspråkighet och dess betydelse för identitet. Magister-uppsats, Södertörns högskola/Institutionen för kultur och lärande.
Författaren har skrivit en uppsats där det finns flera felaktigheter, som publicerats utan någon kommentar. Författarens text är kursiverad.
Ett kapitel handlar om ryssar i Estland.
Ryssarna var inte många i landet före ockupationen.
/../ enligt 1897 års folkräkning låg andelen ryssar på 4,6 procent.
Den ryska minoritetens historia
/../år 1940 förvandlades Estland tillsammans med Lettland och Litauen till sovjetrepubliker. (I ett förfalskat “val”.) Under andra världskriget ockuperades Estland av tyska trupper men år 1944 återupprättades Sovjetväldet. Sovjetmakten startade en massinvandring av arbetskraft från alla delar av Sovjetunionen och under senare delen av 1940-talet och under 1950-talet flyttade cirka 180 000 ryssar till de estniska områdena. (I akt och mening att ryssifiera landet.) De flesta nyanlända ryssar var industriarbetare som oftast placerades i stora städer och på industriorter i särskilda bostadsområden utan tät kontakt med den inhemska befolkningen. /../
Här sägs inget om hur det gick till när ryssar kom till Estland. Det var ingen vanlig “immigration”. I själva verket placerades människor, i många fall, i esternas egna lägenheter, och man fick finna sig i att ha totala främlingar, som talade ett främmande språk i sitt hem. I andra fall, som i Lasnamäe fick esterna se de nybyggda lägenheterna fördelas till nya ryssar, istället för till de väntande esterna. Dessutom förlorade många på landsbygden sina hem när området omvandlades till kolchos.
Den ryska minoritetens nuvarande situation
Enligt Rizvanova (2009:72) hamnade Estlands ryskspråkiga befolkning efter Sovjetunionens kollaps i ett tillstånd av ett psykiskt obehag på grund av ett antal skäl. Den gamla maktordningen hade slängts omkull vilket ledde till dramatiska förändringar i de ryskspråkiga invånarnas politiska situation. Ingen av invånarna uppfattade sin förflyttning till Estland i egenskap av immigration när de bosatte sig där. Under sovjetiska tider handlade det om att förflytta sig från ett område av Sovjetunionen till ett annat, vilket inte krävde en särskilt stor språklig anpassning. (De insåg inte att de kom som främlingar i massor till det lilla knäckta landet. Språkproblemet låg hos esterna som måste lära sig tala ryska.) Med Estlands självständighet förvandlades dess rysktalande befolkning till en minoritet vars språk förlorade sin status och vars medlemmar i de flesta fall blev statslösa. Kom ihåg att det här talas om ockupanterna som stannar kvar!
Trots internationella påtryckningar att ändra medborgarskapslagarlagar för att underlätta den ryska minoritetens integration vägrar Estland att ge sin ryska befolkning minoritetsstatus och fortsätter att betrakta dem som ”invandrare”(Sävborg Romare 1999:19). Idag är Estland ett delat land vars två största etnolingvistiska grupper har begränsad kontakt med varandra därför att umgänge över gruppgränserna inte är speciellt vanligt (Ferhatovic 2009, Tamas 1992). (Många rysktalande är nu estniska medborgare och umgås över de tidigare språkbarriärerna.)
Många ester betraktar estländska ryssar som delskyldiga för den sovjetiska ockupationen och därmed förblir idén om den kollektiva skulden levande (Frisell 1993:33).
Att historien spelar en stor roll i gruppernas syn på varandra har även bevisats med de kravaller som utbröt i Tallinn år 2007. Kravallerna orsakades av regeringens beslut om att omplacera en bronsstaty som representerar en estnisk soldat i Röda arméns uniform. Förflyttningen av monumenten som uttrycker Sovjetunionens seger i andra världskriget uppfattades av den rysktalande befolkningen som en provokation, vilket slutade med våldsamma protester på Tallinns gator (Sternbeck 2007:22). Detta sägs som en självklarhet, men måste också ses ur den andres synvinkel. Frågan måste ställas: Vem har rätt till landets minnesmonument? Den tidigare ockupanten eller landets regering? Att monument har en stor betydelse framgår väl av att ryssarna förstörde nästan alla estniska monumnet över segern i frihetskriget 1918-1920.
Måste den ockuperade för alltid acceptera monument av ockupationsmaktens seger? Jämför om detta hänt i Norge, Danmark, Franklrike osv.
/../ Enligt Rizvanova (2009:105) demonstrerar de senaste utbildningsreformerna Estlands monokulturella idé om dess statsutveckling. Utbildningssystemet som kontrolleras av staten utgör en av de viktigaste kanalerna för utformningen av en nationell och språklig identitet. Därför sker det idag en aktiv demontering av den ryska gymnasieutbildningen i Estland (ibid.). Det esterna kräver är att alla ska lära sig estniska i skolorna. Det handlar inte om en demontering. Det handlar om att alla ska läsa samma historieböcker för att minska motsättningar, eftersom de ryskspråkiga historieböckerna är falska, (t.ex. började andra världskriget först 1941, då Tyskland angrep Sovjet, och därmed berättas inget om hur esterna förlorade sin frihet i ett falskt s.k. val. Inte heller skrivs det om Molotov-Ribbentroppakten.). Dessutom ska alla förstå estniska och lättare få arbete i landet etc.
Det som inte nämns i uppsatsen är orsakerna till att den rysktalande befolkningens levnadsvillkor inte längre är “elitens”. Ockupationen är nu avslutad och esterna har rätt till sin egen stat, precis som då de tidigare ockuperade staterna i Europa befriades efter 1945. De har rätt att fatta beslut om utbildning och infrastruktur, och problemen ligger i att vissa grupper inom den rysktalande befolkningen inte får lära sig den sanna historien och därför får en skev uppfattning om verkligheten.
Ska en svensk högskola sprida tvivelaktiga uppgifter om ett grannland? Min uppfattning är, att högskolor alltid annars strävar efter att finna sanningen i sin forskning.
Jag vill också protestera mot att media sprider osanning om Estland. Richard Swartz skrev i en artikel nyligen att Baltikums högerextrema partierna går framåt. Estland är en del av Baltikum, och där finns inga högerextrema partier. Han har erkänt sitt misdtag i ett mail, men inget skrivs i tisdningen (SvD) om felaktigheten.
Det är inte första gången det sker. Även i radio har jag hört just det, men då säger man “Estland” och inte Baltikum.
Jag har många fler exempel, som jag kan ta fram om det behövs.
I TV och radio har det också förekommit förtal, som när det sas i början av 1990-talet att “I Baltikum sitter judarna med väskorna packade beredda att fly.” Jag lät påståendet gå vidare till Judiska församlingens ordförande, Eugeniva Gurin-Loov, som svarade att hon aldrig hört något så dumt.
Aldrig, aldrig kommer en rättelse. Estland har aldrig varit en fascistisk eller nationalsocialistisk stat, men det sägs fortfarande som en självklarhet. Sovjet spred sin sanning: Under de fria åren 1920-1940 sade de att esterna var fascister. När esterna “bad” att få bli medlemmar i Sovjetunionen bör de väl ha varit kommunister. Efter att de antagits som medlemmar blev de fascister igen. Allt enligt Kreml.
Jarl Alfredius ifrågasatte i Aktuellt, också i början av 1990-talet, om vi skulle bistå Baltikum med hjälp eftersom fängelserna var så usla. De sovjetiska fängelserna alltså, vilket Alfredius inte förstod.
Det påstods också i TV att esterna var nazister eftersom de varit med i WaffenSS. De var i själva verket ett folk som hade upplevt helvetet under ockupationsåren 1940-41 och ville aldrig mera uppleva samma helvete.
Harry Schein “kände igen sitt eget (nazistiska) Österrike när han såg esterna sjunga på Sångfestivalplatsen i Tallinn för sin befrielse, skrev han i DN. Dessutom skrev han till mig en gång ett kort, där det framkom att han inte kunde skilja på Baltikum och Balkan.
Ska allt sådant tillåtas utan att någon rättelse sker? Är det svensk kultur?
Med vänliga hälsningar
Kommentarer
Trackback
