.

Vet ni, känslan jag fått av att läsa det där att kommunisterna säger att det finns två sorters ondska, en mindre allvarlig, den släpper inte. Att kommunisterna egentligen tyckte det var tröttsamt, att de var ledsna och utråkade av att behöva döda...

 

Jag tänker på mannen jag skrivit om tidigare. Han var kvarnägare och deporterades 1949 till Sibirien. 1956 fick han återvända. I vanliga fall fick de som återkom bosätta sig någon annanstans än där de bott tidigare. Den här mannen lyckades av någon anledning få komma tillbaka till sin bygd sju år efter deporteringen. Under tiden hade kvarnen blivit kolchos. Han såg genast att de arbetade på fel sätt, och försökte ge dem råd om hur de skulle göra för att få bättre resultat. Detta kom fram till kolchoschefen, som vidarebefordrade det till milisen (polisen). En av milismännen, sa till honom att han borde flytta från trakten. Kolchosledningen hotade med att döda honom om han fortsatte. 

Trots att han varit sju år i Sibirien tog han inte hotet på allvar. Han stannade. Efter en kort tid dog han av förgiftning. Hans lik brändes och ingen vet var han begravdes.

Enligt dåtida sovjetisk lag skulle det göras klart vad alla döda dött av. Naturligtvis var det mer av ett skådespel. Men ingen undersökning hann göras innan liket var borta.

 

Kände de här mördarna att de var tvingade att döda mannen? Var de uttråkade och ledsna för vad de gjorde?.