.

Jag har börjat läsa "Kriget har inget kvinnligt ansikte" av Svetlana Alexejevitj. Hon blrjar berätta om sina tankar under uppväxten. Kriget blev alltid ihågkommet: i skolan som och hemma, vid bröllop och dop, vid högtider och begravningar. Till och med i samtalmellan barn. En grannpojke frågade mig en gång "Vad gör egentligen alla de där människor där nere under jorden? Efter kriget fanns det ju fler dör nere, än här uppe på marken."

 

Så var det i Sovjetunionen. Ja, vad hade de att glädjas åt? Livet hade inte blivit bättre efter kriget. Många hade dött. Livet fortsatte, men Stalin var ännu flera år ledaren i riket. Därmed fanns den stora osäkerheten om vad som kan hända i natt eller i morgon. Jag minns så väl när Anne sa till oss 1978, att det hade blivit lite bättre efter Stalins död. Då var man inte längre orolig för att en bil skulle stanna utanför dörren och kanske komna och tvinga sig in lägenheten och på morgonen var man på väg till Sibirien. 

 

Naturligtvis spelade kriget en stor roll i vardagen. Statyer över "hjältar" restes och andra statyer som påminde om frihetskriget i Estland förstördes. Det enda som gällde var det stora "Fosterländska kriget" man fick tala om.

 

Man kan fundera på varför det krigas. Varför måste man få nya marker att regera över. Vad är det som triggar igång krigen? Är det inte så, att vi alla behöver något att tro på? Någonting som kan ge mening åt våra liv. Ibland är det tron på ett liv efter detta, eller en tro på någon annan fortsättning på livet. Eller tron på ett annat "jämställt" liv på jorden. Jämställt för vem då? Aldrig har väl regenterna levt jämställda med sitt folk, trots att de sagt att de tror på jämställdhet. Är det inte så, att för att tycka att man lever ett bra liv, så ska man leva lite (eller mycket) bättre än andra? Så levde bolsjevikernas Herrar. Så lever kommunistledarna i Zimbabve och Nordkorea.