Dec 31, 2015 verkligheten.
Jag är fortfarande bara i början av Svetlana Alexijevitjs bok och hittar hela tiden saker som hon ger en så tydlig bild av. Saker, som jag försökt berätta, men som blir verklighet med hennes ord.
Svälten i Ukraina då så många miljoner människor dog i den del av Sovjetunionen som kallades "kornboden" pga sina fina jordar.
Stalin, Moskva, behövde mat. Vad skulle man gör? I Stalins värld var det självklart att rekvirera allt ätbart från områden som hade goda skördar. Man vände sig till Ukraina. Rekvirerade allt de hade. Till slut även utsädet. Att ukrainarna dog av svält var helt ointressant. För att dölja verkligheten exporerades säd till Väst.
Så här skriver hon:
Det här får du inte berätta för någon... Jag vill anförtro dig en sak... Jag hade en väninna som hette Oksana, hon var från Ukraina. Av henne fick jag för första gången höra talas om den stora hungerkatastrofen i Ukraina. Om den stora svältkatastrofen, I deras by hade hälften av alla människor dött. Alla hennes småbröder och hennes pappa och mamma hade dött, men hon själv hade klarat sig, genom att hon i kolchosens stall om nätterna stal hästspillning, som hon åt upp. Ingen annan kunde äta den, men hon gjorde det: "När den är varm klarar man inte av att stoppa den i munnen, men när den är kall går det. Bäst är detÄr den är frusen, den luktar hö." Jag sade"Oksana, kamrat Stalin kämpar...Han förintar sabotörerna, men de är många." "Nej", svarade hon, "Du är korkad. Min pappa var lärare i historia, och han sa till mig:"En dag kommer kamrat Stalin att ställas till svars för alla sina förbrytelser..."
Jag ville gå till politiske officeren... Och berätta allt... För tänk om Oksana var en fiende? En spion? Hon stupade efter två dagars strider...Hon hade inga släktingar kvar, så det fanns ingen att skicka meddelandet om att hon hade stupat till...
I dagens Ryssland har man åter börjat hylla Stalin.
Kommentarer
Trackback
