Jan 15, 2015 “Varför är det så tyst om Baltikum?”
Hela Andres Küngs bok är fylld av sådant som jag vill förmedla. Han var aktiv under tiden det arbetades för Estlands frihet. Han träffade alla viktiga personer och arrangerade själv olika saker som var betydelsefulla för historiens gång.
Första gången han var i Estland var 1970, vi var där 1978. Andra gången han besökte landet var 1980, vi gjorde det 1991.
Vi såg ett land så annorlunda än vårt. När generationen före oss lämnade landet under kriget, då var landet på samma standard som Finland och inte särskilt långt från Sveriges. 1978 var det grått, fattigt, ont om mat och uppdelat.
I kap 7 undrar han “Varför är det så tyst om Baltikum?”
Han skriver om intellektuella som lockats av de stora nya rörelserna i Europa under 1900-talet. Från nobelpristagare som George Bernhard Shaw till Gabriel Garcia Marquez och i vårt eget land från Fredrik Böök till Sara Lidman. Alla har de haft ett gemensamt - i sin längtan efter ett jordisktparadis har de drivits att försvara gårdagens frihetskämpar långt efter det att dessa förvandlats till dagens förtryckare. /../ De börjar med att försvara att några få offras för att alla ska räddas och blir till slut beredda att offra nästan alla för att några få ska klara sig vid makten.
Samma år som miljoner människor arresterades i Sovjet skrev besökare om “överallt i den stora staden Moskva märktes en stämning av harmoni och tillfredsställelse, ja av lycka.”
Och vi då? Ex: Vi fördömde dåvarande diktaturen i Sydkorea, men informerade inte om de betydligt mer omfattande och systematiska frihetsinskränkningarna i det närmaste stalinistiska Nordkorea.
Från Pinochets fascistoida diktatur i Chile fick vi t.o.m. se östtyska o. a. reportage från läger för icke-politiska fångar. Men sällan eller aldrig uppmärksammades att demokratiska socialister och f.d fackliga löedare avtjänade upp till 20 års frihetsstraff på Kuba - bara för att de motsatt sig revolutionens utveckling i kommunistisk och sovjetvänlig riktning.
Det kan jag intyga att det var jobbigt. När man t.ex. försökte andas om att livet var svårt i Sovjetunionen, då var man inte tillräknelig.
Om Baltikum visste man nästan inget. Jag har berättat när president Meri, Estland, var på besök i Stockholm och såg att man på kartan skrivit att Riga var Estlands huvudstad. Harry Schein inte visste skillnaden mellan Balkan och Baltikum, i ett brev till mig.
Aftonbladet skrev 1977 om oroligheterna (som) ägt rum i “den avlägsna lettiska staden Vilnius”.
Andres Küng kallades Litauenflykting av Norrskensflamman.
Lika fula ord som man nu sätter på folk som tycker annorlunda “fascister” nyfascister” etc. sa man då om oss som inte gillade Sovjet. Küng själv kallades “rabiat kallakrigare”, “fanatisk antikommunist” etc.
Ett roligt stycke handlar om en journlist som 1989 skrev om den estniska skidstjärnan Jelena Välbes son: sonen var lettisk och bor med pappa hemma i Estonia utanför Tallin. (med ett n förstås).
Två svenska pingstvänner blev 1977 tillfångatagna i Sovjet när de skulle ge några biblar till vänner i Sovjet. I radion var de inte intresserade av att ta upp det. Istället sändes långa inslag om en orienteringstävling på Gotland och om chilenska flyktingar som avvisats av passpolisen på Arlanda.
Siewert Öholm försökte få med ett inslag, men fick nej med motiveringen: “Vi kan inte ta upp de politiska fångarnas situation i Sovjet, för då går vi reaktionärernas ärenden i Spanien,” Den spanska diktaturen befann sig då i sina dödsryckningar,
Jag känner att det är viktigt att förstå hur man tänkte i Sverige då, och fortfarande är det många som inte orkar eller inte vill sätta sig in i våra nära grannars livssituation under ca femtio år.
Sven Wollter. Jag har inte sett några skrifter som Stalin skrivit, men jag vet att han var bankrånare och mördare innan han blev paranoiker. Är det sådana människor som ska ge oss bättre liv? Förstår de verkligen hur andra människor har det? Bryr de sig om att försöka förstå? Har han skrivit skrifterna själv?
Jo, jag hittar verkligen en bok som ska vara skriven av Stalin:
Den heter: Om marxismen i språkvetenskapen, och är skriven i slutet av 1940-talet.
Slutligen framhåller Stalin att språk utvecklas långsamt. Små förändringarackumuleras under tidens lopp. Språken genomgår inte plötsligagenomgripande förändringar, t ex genom samhällsomvälvningar.När man läser boken förvånas man över vissa resonemang som är mycketgenomtänkta och professionelt formulerade. Man kan inte undgå att funderaöver om dert verkligen är Stalin själv som ligger bakom. (Karina Vamling, academia.edu)
Då hade han genomfört så många Moskva-rättegångar, svält ut folk i Ukraina, fängslat och deporterat miljoner och åter miljoner människor. Då mådde han säkerligen mycket dåligt.
