.

Oj! Nu har vi pratat och pratat. Först träffade vi vår ukrainske vän, som bor på flyktingförläggningen i Vao. Han har varit på besök hos sin syster över midsommarhelgen. Hon bor i Tallin sedan länge, och pratar både estniska och ryska förutom ukrainska. Han blev besviken på sin syster när han förstod att hon såg på nyheterna från Ryssland, och att hon trodde på nästan allt hon såg. Hon som kan välja kanal! Han ägnade mycket av tiden till att få henne att förstå hur det verkligen är.

 

Han själv är från östra Ukraina, Odessa, där det är absolut förbjudet att se annat än ryska nyheter. Alla kontakter med väst är avskurna. Men han, och säkert andra ukrainare i öst, såg ukrainsk TV på datorn. En dag när han tittade på nyheterna knackade det på dörren, och en bekant kvinna kom in. Hon såg vad han tittade på, och han visste genast att hon skulle meddela proryssarna vad hon sett. Tillsammans med vetskapen att han fått en varning för att han hjälpt ukrainska soldater blev det för mycket. Han försvann därifrån hals över huvud.

Och nu visar det sig att hans egen syster, som bor i ett fritt land, att hon tror på det mesta av vad som sägs i rysk TV.

Förresten vet jag nu vad som menas när Putin säger att vi är fascister allihop. - även ukrainarna - "Vi tillhör inte Ryssland." Tänk att det var så enkelt!

 

--------

Väike Maarja. Museichefen kunde berätta:

Häromåret svepte en orkan ner kyrktornet. Hela tornet måste renoveras och och sättas upp på nytt. Det har tagit en tid, men nu lyser det silvervitt över hela kommunen. Man blir nästan bländad när solen skiner på det.

Allra högst upp sitter en glob med ett kors placerat. När de skulle sättas på plats tog en man på sig jobbet. Han stod där högt uppe och försökte få globens ten in i ett rör, där det skulle sitta säkert. Men det var omöjligt. Globens ten var för tjock.

På marken långt där nere stod människor, som skulle vara delaktiga i högtiden.  

Till sist gav han upp och i ilskan skrek han: "Jag får inte i de här djävla skitsakerna!"

Hans röst kom uppifrån och hördes långt över nejden.

Domprosten, borgmästaren, museichefen och alla andra dignitärer såg förskräckta uppåt och sen på varandra, och log.