.

Allt började egentligen på allvar 2005. Då hämtades Iljins stoft hem från väst och återbegravdes under högtidliga former i fosterjorden. En vetenskaplig edition med hans samlade verk i 40 band var redan under utgivning, den är snart färdig. Vid förra årsskiftet skickade Kremladministrationen ut en av dessa volymer till regionernas guvernörer, med den införstådda maningen: ”Läs och lär!” Putin åberopar sig på ett självklart sätt på honom i sina anföranden – i det stort anlagda linjetalet efter annekteringen av Krim likaväl som i talet till nationen i december. Vid det senare tillfället aktualiserades Iljins specifikt ryska, ”fördjupade frihetsbegrepp”.

Vem var han då, denne man som dog nästan bortglömd utanför Zürich 1954? Hur kunde han bli Kremls ledstjärna? Vad är det hos honom som så appellerar till putinismen?

/../ Iljin kom ur en rysk adelssläkt med anor från medeltiden. Hans farfar hade varit kommendant vid Kremls portar, hans far hade vuxit upp i Kreml, med Alexander II som gudfar. Det var inte precis något att stoltsera med i socialiststaten. /../Hans personlighet kastade sig oupphörligen mellan ytterligheter. Först var han revolutionär mensjevik (som framgår av 1905 års mycket upproriska anteckningar), sedan blev han reaktionär ultrapatriot. Än var han salvelsefullt vänfast, än for han ut mot sin omgivning i nästan besinningslöst hat. Han förefaller ha varit oförmögen att kontrollera sina aggressioner – samtidigt som han lade sig platt för tsaren.

/../ Han blev en revoltör som efter hand alltså, i Dostojevskijs efterföljd, tog sig till att masochistiskt underkasta sig tsarförtrycket.

/../Vid denna tid (1905) levde han farligt. Minst fem gånger kom han att arresteras av tjekan, i egenskap av nyutnämnd professor med antibolsjevikisk agenda. Där – och senare, sedan han 1922 landsförvisats tillsammans med drygt 200 andra ledande intellektuella på två båtar med tysk destination – visade han prov på mod. Äntligen kunde han kanalisera sin kokande vrede: nu var han inte filosof längre utan politisk agitator, i kamp för den av Lenin härtagna Ryska Idén. Han hade bytt bana.

Iljin formulerade efter hand ett program för ett postbolsjevikiskt Ryssland. Han förordade en strängt auktoritär samhällsstruktur baserad på urgammal tradition. Han talade i hårt konservativa termer om nödvändigheten av det uppväxande släktets kärva karaktärsdaning, i ortodoxa kyrkans hägn. Den ryska nationen, byggd på en solid familje- och trosgemenskap, bestods globala uppgifter.

Till slut var det Ryssland, det upprättade imperiet, som skulle rädda världen. Ty bara här fanns de heliga källorna, den rena och höga moral som Europa trängtade efter. Sådant var budskapet i en ström av artiklar och föreläsningar som han nu gav ifrån sig – med Berlin som bas.

Och visst känner vi igen detta. Låter det inte som Putin skulle ha sagt det? Eller som hans ideal. Och då tänker jag på Gorbatjovs ord, som jag återgett tidigare, att Putin känner sig som en gud. En allsmäktig gud, och ingen säger till honom “Kom ihåg att du är människa.”

Illij hade svårt att bestämma sig. Han blev nazist! Han började ropa för full röst på en germansk Ledare, det enda värnet mot kommunismen.  Tillsammans med sin nye kompanjon Adolf Ehrt gav han 1932 ut en bok med titeln ”Entfesselung der Unterwelt” (Underjordens frigörelse), där han konkretiserade Ledarens uppgifter.

/../1933 skickade Iljin av förståeliga skäl vid Machtübernahme ett hyllningstelegram till den nykorade Führer han så intensivt väntat på. Snart hade han och Ehrt anställning på Goebbels propagandaministerium. Här utvecklade han en flödande produktivitet. Han fick rentav sin broschyr ”Gift” snabböversatt till svenska hos Svea Rikes Förlag i Stockholm. /../ I ett större arbete 1935, ”Bolschewistische Machtpolitik”, deklarerade han att Sovjetmaterialismen var en infernalisk judisk sammansvärjning mot Den Ryska Anden.

/../ I bokens register lät han särskilt spärra judars och ”negrers” namn. På det övliga nazistiska sättet kompletterades judiska pseudonymer med sina originalnamn: Trotskij-Bronstein.

Efter andra världskriget förklarade han sig vara djupt besviken på Hitler.

Iljin uppfattade sig med egna ord som ”ett barn i Moder Rysslands sköte”. Ja, han var väl och förblev ett barn. Hela sitt exilliv framlevde han med den ryska nationen för ögonen, fastlåst i sin infantila imperiefantasi. Om Ukraina skrev han till slut att dess nationalisters krav på självständighet med alla medel måste bekämpas eftersom sådana perversiteter hotade att göra Ryssland sinnessjukt.

Han längtade till Kreml, till farfar kommendantens hårda regemente. Han – gudsonsonen till självaste tsaren. Och nu är han alltså där. Det är denne grundskadade fascistoid som Vladimir Putin sätter sitt hopp till. Det är med hans upphetsade ord Kreml vill elda sina undersåtar. Europa är försumpat: bara Ryssland kan bringa vår civilisation upprättelse. I tecknet av Iljins sjuka storhetsdröm ska en ny europeisk ordning ta form.

Hela denna artikel är viktig för att förstå Putin i dag.

Jag minns också Aleksandr Solzjenitsyn som först beundrade esterna och deras fria stat efter att ha diskuterat demokrati med en est i Gulag, och därefter ofta gjorde besök i Estland tiden före utvisningen från Ryssland 1974. Bosatte sig sedan i USA och återvände till Ryssland 1994, och förklarade sitt förakt för esterna som brutit sig ur det heliga landet Ryssland.

Vi har nog svårt att förstå hela vidden av den känsla som ryssarna kan ha för sitt land, och det ointresset de då har för andra människors syn på sitt eget och deras land.

Om det vore så enkelt att man bara kunde sitta ner och diskutera med Putin och förklara t.ex. esternas känsla för sitt land, och sin kultur som skiljer sig så från den ryska, och sedan skulle alla problem vara lösta. Om det bara vore så enkelt!