.

Med hjälp av Röda armén införde Stalin nya totalitära regimer i östra Europa, så man kan inte betrakta honom som en befriare som vi ska vara tacksamma mot. Han var inte ens en befriare för sitt eget folk och hans regim var inte på minsta sätt bättre för det ryska folket än vad Hitlers skulle ha varit.

Stalin gjorde, enligt Andrej Zubov, just det som Hitler planerade, att tillintetgöra den ryska intelligentian och folkets ledande skikt för att kunna härska över en undertryckt massa av slav­arbetare. Han utplånade en stor del av Rysslands intellektuella skikt, de bästa vetenskapsmännen, konstnärerna, författarna. Han förintade bondeklassen med framkallad svält, han deporterade hela nationer, krossade kyrkan och förföljde alla andra religioner.

– Skulle Hitler ha gjort mer? Nej. Det var en kamp mellan två tyranner om makten i Europa, över människorna och över rätten att mörda, och Stalin krigade till sig denna rätt mot Hitler.

För Andrej Zubov är det självklart att kriget började 1939, inte först 1941. Stalin var de första åren en välvillig bundsförvant till Hitler och båda fick ut mycket av alliansen. Under nära två år av krig på västfronten fick Hitler alla råvaror han behövde från Sovjet, och det gav honom möjlighet att bedriva sitt krig mot Storbritannen och beseg­ra Frankrike. Stalin fick betalt i form av östra hälften av Polen, fria händer i Finland och i de baltiska staterna.

De sovjetiska tågen med förnödenheter till tyskarna var målade på sidorna med texten: "Mat till de svältande i Estland." 

Han säger också:

Om Putins aktion mot Ukraina hade lyckats så skulle de baltiska staterna ha blivit nästa offer. Men Putins egentliga mål är att tillintetgöra Nato.

/../ Om man följer Putins uttalanden ända från början, står det klart att han är en absolut sovjetisk människa. Dessutom har han som officer i säkerhetstjänsten KGB plågats av att imperiet föll ihop, vilket med hans ord var ”århundradets största geopolitiska katastrof”.

Det här är också mycket intressant: 

Det finns två saker som brukar störa rådgivares objektivitet, särskilt i ett land utan fria medier; det ena är att man tar det önskvärda för det reella, och det andra är att man säger till ledaren det han vill höra. Just det hände inför det rysk-japanska kriget 1905, då tsar Nikolaj II bara lyssnade till de rådgivare som förespråkade krig med Japan. De som avrådde blev ställda åt sidan.