.

Ja, jag vill ha svar på frågan. Därför har jag skickat ett mail till Peter Wolodarski och insändarsidan på DN. Jag vet att det inte kommer hända något, men jag måste försöka. Det har aldrig varit prioriterat för ester att berätta sin egen historia. Inte ens när de försökte få debatten riktig efter kriget. Den sovjetiska/ryska propagandan var för stark. Det låg i deras intresse att framställa Baltikum som fascistiska/nazistiska stater. Det var ju så här enligt deras propaganda: Under frihetsåre 1918-1940 var Baltikum nazistiskt. 1940 bad de att bli medlemmar av det kommunistiska Sovjetunionen, och sedan blev de genast fascister/nazister igen. Hur kan man tro att det var så? Var finns det människor som tänker logiskt, och som verkligen studerar ämnet de uttalar sig om?

 

Vad är skillnaden?

Nu läser vi varje dag om flyktingkrisen, om hur människor lämnar sina hem och tillhörigheter för att ge sig ut på livsfarliga resor mot ett tryggare liv. De lämnar sina bombade och sönderskjutna hem, och med förtvivlan i hjärtat tar de med sig barnen för att färdas på livsfarliga hav mot en ny framtid. Vi berörs in i vårt innersta.

Men. Det gäller inte alla flyktingar. Jo, så är det. Varför är det så? Varför gör vi skillnad på flyktingar? Varför hade Dagens Nyheter den 17 oktober 2014  t.ex. En artikel med extra markerad text:

Jag har alltid tänkt att Oksanen, som författare, framför allt är intresserad av att visa hur människan är beredd att offra börd, hemgård, faster och moster för att rädda sitt eget skinn.

Varför låter man Philip Teir spy ut det föraktet för de estniska flyktingarna som flydde från bomberna och skjutandet på samma sätt då, som flyktingarna i dag? Vad är skillnaden? Vet man bakgrunden? Vet man något om allt det fruktansvärda som hände under det första ockupationsåren 1940-41? Förstår DN och Teir under vilka omständigheter esterna levde det helvetiska året? När ingen gick säker. När man kunde bli skjuten på gatan; när man kunde skickas iväg många, många mil till en osäker framtid, bort från allt och alla.

1944 var det helvetet på väg tillbaka. Då valde många att fly för sina liv. För att få en chans att överleva flydde de i fartyg som besköts av ryska stridsplan,  sedan i tåg som besköts av brittiska stridsplan. Om de inte kunde ta sig över Östersjön mot Sverige, vilket var precis lika osäkert. Hur många dog på vägen? Hur många små barn miste livet under den flykten? Det vet vi inte, men vi vet att de flydde för sina liv.

    

 

Kanske undrar ni varför det inte var fler som flydde under den tyska ockupationen, 1941-1944. Det var därför att då var inte hotet lika överhängande. Då blev inte människor dödade på gatan. Då skickades de inte iväg till ett nytt helvete. Då hoppades de, att en dag skulle de bli fria igen.

Detta är bakgrunden till att människor flydde från Estland. Är det något vi ska förakta? Var är alla mostrar och fastrar i dag? Är det inte så, att det är den egna familjen man tar med sig i flykten? Är det så, att det är DN och Teir som är okunniga, och har fått möjligheten att spy ut sitt förakt? Visar de den förståelse för flyende människor, som man kämpar för i dag?

Jag uppmanar DN att lära sig mer om förhållandena i Baltikum under Andra världskriget innan de gör ett sådant klavertramp. Jag har försökt samla uppgifter i min blogg "karinsestland". Den grundar sig på berättelser, skriftliga och muntliga om Estland då och nu. Men om man inte vill läsa den, finns det många bra böcker som håller sig till sanningen, tex Mart Laar, historiker och f.d. estnisk statsminister, har skrivit några små häften om Estlands historia, som översatts till svenska.