.

I gårdagens Gomorron Världen hörde jag, till min förvåning, Ulrika Knutsson berätta om Lenin, Stalin och Trotskij (vars egentliga namn var Lev Davidovitj Bronstein), på ett sätt som jag aldrig hört tidigare i radion: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6486924

 

Äntligen sägs det officiellt, det som esterna kunde ha berättat om, när de kom 1944.  

Det som de upplevde 1940-41, och som gjorde att en flykt 1944 var nödvändig för att de skulle få fortsätta leva.

"Sovjet är en rättsstat", sa Sveriges utrikesminister. Men han visste ingenting, och försökte inte informera sig. Han frågade inte esterna...

 

Trotskij var en av Sovjets största massmördare. Liksom Lenin och Stalin.

 

Lenin brydde sig inte om de vanliga ryssarna, han uppmanade sina trosfränder att döda. Det viktigaste var världsrevolutionen. 

 

Lyssna och hör hur hon jämför deras beteende med Erdogans i dagens Turkiet. (Ännu vet vi inte om han börjat mörda.) En diktatorisk makthavare måste naturligtvis bli av med sina antagonister, och det sker på samma sätt. Eller som Gorbatjov sa om Putin: "Han tror han är Gud."  

Vem kan ställa sig vid Erdogans sida och viska i hans öra: "Kom ihåg att du är människa."? 

 

Istället för att mana till godhet, tror jag att vi måste förstå hur människan är. Vi är alla olika. Vi har olika drömmar om livet. Vi tänker olika. Det är så mycket som skiljer oss åt, och att vi alla skulle passa in i samma mall är en utopi. Nationalism är farligt! Är det så? Vad betyder egentligen ordet nationalism?  Varför är vi så rädda för ordet? Måste det betyda att vi stänger ute alla "andra"? Kan det inte helt enkelt betyda, att vi behöver någonstans i världen hitta en plats där vi kan alla regler och symboler. En plats där vi slipper oroa oss för att göra fel och råka illa ut? Vi kan gå till affären utan att hela tiden vara uppmärksamma på vår omgivning. Där vi kan sätta på TV eller radio och inte vara utsatta för propaganda? Kunna läsa tidningar och tro på det som står där. Är det en utopi? Kanske. Men att leva i en miljö och en kultur som vi förstår, det är eftersträvansvärt, och det kan esterna berätta mer om. Den verklighet de levde i under ockupationen, den var så främmande och annorlunda. Jag tänker ibland på när de på Sångfestivalplatsen i Pirita utanför Tallinn sjöng sången "Mu Isamaa" gång på gång hela kvällen. Hur kände de sig då? Det var ju förbjudet att sjunga estniska sånger, men det står ingenstans i texten att Mu isamaa/ Vårt fosterland i det här faller är Estland. Det kunde ju hänsyfta till Sovjetunionen, som man sa till ryssarna, när man bad om tillåtelse att få sjunga den sången.

När vi var i Tallinn 1978 fick vi se en film från den festen, och det kändes verkligen, att detta var en mycket viktig sång. Det var för mig en fantastisk upplevelse.

-----

 

Jag frågade Kristel, som är 40+, hur det var att växa upp i Sovjet-Estland med en pappa, som berättade om Estland som fritt och hur det livet var. Vågade hon prata om det? 

Hon fick inte se på sovjetisk TV, berättade hon. "Där var det bara lögner och propaganda", sa pappa.

 

"Man valde vänner som tänkte likadant", var det enkla svaret. "Vi försökte göra det så bra som möjligt här, vilket inte var särskilt lätt alla gånger. Vi förstod aldrig ryssarnas sätt att vara och tänka, det var en helt annan kultur och uppfostran. Våra ryska grannar slog sina fruar och barn. När vi frågade om det, då förstod de inte vad vi menade. Då sa de bara ´Och??´ Vi höll oss mest för oss själva, pratade sällan med dem. Vi hade våra egna fester långt från ryssarna och var någon annanstans där de inte fanns på loven."