Juli 29, 2016 Om ett korståg

Jag har äntligen läst boken Biskopen och korståget 1206 av Jonathan Lindström.

 

En fantastisk bok. Kanske för att den handlar om det som jag är så intresserad av, men så härligt skriven. Korståget gäller att kristna Estland.

 

Centralt i boken är Ormsö och folket där. Jag har läst flera olika förslag om när svenskarna kom till Estland, och här slår författaren fast, att det var ärkebiskop Andreas Sunesson som inför det planerade korståget placerade ölänningar där som ett skydd för korstågsfararna. De som skulle kristna hedningarna. Fyra byar med åtta gårdar flyttades över. Öland var, enligt Lindström, överbefolkat redan då, så det kanske inte behövdes så mycket tvång för att få folket att flytta över till Ormsö, som var helt obebyggt. Ön användes av fastlandsboende ester vid fiske och för sommarbete.

Namnet Ormsö kan komma från biskopen i Ribe, Omer, som omväxlande kallade sig Homeros och Orm. Han var med på korståget, god vän till ärkebiskopen i Lund Andreas. Lund var danskt på den här tiden.

 

Hur var då esterna, förutom att de var hedningar? De var som alla andra, nämligen “krigiska” de företog sina vikingafärder och stal vad de såg, tog kvinnor och barn med sig, som de sålde om de inte behövde dem för eget bruk. Kvinnosynen var förfärlig på den här tiden. En kvinna var inget värd. Vi har tur, som lever nu. På den här tiden var det helt i sin ordning att mörda hedningar; att aga hedningarna, sina kvinnor, sina barn, tjänare och trälar. Var hittar vi den rätten i dag? Precis så gjorde också de kristna, och en förklaring till att man tog kvinnor och barn med sig, det var, att det var säkrare än att ha män som fångar. Man dödade männen för att säkrare klara livet själv.

 

Kung Valdemar av Danmark inrättade Knutsgillet, som skulle föra korståg mot hedningarna. Knut var Valdemars far. Grundandet av Knutsgillet var inte bara ett uttryck för hängivenhet inför korstågstanken. Det var också ett finurligt socialt experiment som gick ut på att tygla och civilisera de danska stormännen. … De berikade sig genom plundrandet av hedningarna, skaffade sig ära och frälsning, samtidigt som de stärkte kungens status… Valdemars och hans släkts rätt till tronen blev därigenom alltmer självklar. Det var vad som i dag kallas en win-win-situation.

 

Esterna, hedningarna, slogs för sina liv. Deras enda chans att överleva, om de kristna försatt dem i knipa, det var att låta sig döpas. Men de kunde faktiskt tvätta av sig dopvattnet efteråt…


Det här är bara början av den 370 sidor långa berättelsen. Jag återkommer med en fortsättning. Snart.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0