Axess nr 4 2016 diskuterar Hannah Arndts bok Totalitarismens ursprung, som kommit ut i svensk översättning. Det gäller de totalistiska regimerna i vår del av världen under 1900-talet.
Hannah Arendt,14 October 1906 – 4 December 1975,
var en tyskfödd amerikansk teoretiker som växte upp i Kaliningrad, och senare flyttade till Heidelberg i Tyskland, men emigrerade och kom saå småningom till USA och blev amerikans medborgare 1950.
Hela artikeln är mycket intressant. Hon nämner samarbetet mella Stalin och Hitler före 1941.
Var de inte ytterligheter på den politiska skalan snarare än näraliggande?
/.../ Vad utmärker totalitära herravälden enligt Arendt?
1. Ledarprincipen explicit i fascismens och nazismens ideologi. Förnekad av marxismen, men i praktiken oerhört framträdande i leninism och stalinism.
2. Terror och koncentrationsläger, framträdande i båda systemen.
3. Enpartistat, uppfunnen av Lenin, övertagen av Stalin, Mussolini och Hitler.
4. Styre i namn av en allsmäktig ideologi, en politisk religion.
5. Strävan efter världsherravälde, explicit bara i kommunismen ("världsrevolutionen") men implicit även i fascism/nazism.
6. Förintelsetanken- av Lenin och Stalin utformad som förintelse av aristokrater, borgare och "kulaker", förintelse av klasser. Av Hitler framförallt förintelse av raser, i första hand av judarna.
7. Mobiliseringen av hela befolkningen genom olika massorganisationer.
8. Utraderandet av hela det tidigare existerande civila samhället, den tidigare existerande kulturen, religionen etc.
9. Åberopandet av "vetenskapen" som legitimationsgrund.
Arendt pekar på viktiga likheter mellan kommunisternas sätt att åberopa Marx och nazisternas sätt att åberopa Darwin. I det ena fallet är det kampen mellan klasserna som anses vara historiens drivkraft, i det andra fallet är det kampen mellan raserna. Skillnaden är i praktiken inte så stor. Darwin historiserade naturen. Marx, som var en stor beundrare av Darwin, och som av sin vän Engels utnämndes till den sociala vetenskapens Darwin, naturaliserade historien. Kampen blev för kommunister liksom för nazister till den högsta etiska principen.
Någon gång i början på 1990-talet fick jag möjlighet att i radion säga, att "inte förrän vi verkligen sett vad som hände i Sovjetunionen kan vi avgöra vilken tyranni som var värst, den nazistiska eller den kommunistiska".
Det tar tid, men det närmar sig.
Tyranni är alltid tyranni, och andra människors liv, än tyrannens eget, blir utan intresse. Tydligast var det nog i Moskvarättegångarna, när Stalins män tvingades hitta på anklagelser för tidigare partikamraters dödsdom, samtidigt som de visste, att nästa gång kan det gälla mig.
Livet i tsarens Ryssland i Estland under de första tjugo åren av 1900-talet var inte på något vis så fruktansvärt, som under tiden i Sovjetunionen. Den skräck och fasa; den godtycklighet som rådde under Stalins tid är svår att beskriva. Kan vi förstå, att det var helt förbjudet att sjunga en estnisk sång, att man inte ens fick säga "god jul", att man aldrig fick nämna de fria åren. Ja, mycket, mycket mer var förbjudet.
Allt kommer över mig när jag läser om denna bok.
Annars går mycket av min tid till att redigera min blogg, och när jag skickade lite material till ett barnbarn, svarade hon, att just detta som kommer snart, det gav henne en klar bild om ett annat Eatland.
Det var vårt besök i Tallinn 1978:
Det var verkligen en vacker midsommarafton. I kvällssolen lämnade vi Stockholm hamn. Jag försökte se så mycket som möjligt, och kände med hela min själ vilken vacker stad Stockholm är. Jag vågade inte lita på, att jag skulle få se den igen. Att resa in i Sovjetunionen, att krossa järnridån, det var vågat på den tiden. Och ändå hade jag med mig mina barn! Hur tänkte jag?
Slottet.
Skeppsholmen.
Den friska grönskan.
Skärgården i solnedgången.
Stugor.
Segelbåtar.
Motorbåtar.
Waxholmsbåtar.
Liv överallt.
Människor, djur!
Vår, min, levande skärgård!
Hela vägen följde oss måsarna.
Skrik och skrän i den ljusa sommarnatten.
På däck stod musiker och spelade kommunistiska kampsånger. Vi gick till restaurangen och åt kålpiroger och sedan gick vi till kojs. Natten var lugn. Alla sov gott, och alla vaknade tidigt på morgonen. Vi klädde oss och gick ut för att se Estland. Jag hade sytt likadana kjolar till flickorna och mig för att alla skulle se att vi hörde ihop om vi skulle komma ifrån varandra, ingen av oss kunde ju göra sig förstådd i Estland, bara Ants behärskade språket.
Solen sken.
Måsarna skränade,
för övrigt var intet.
Inte en båt.
Inte en människa.
Inga stugor vid stranden.
Tyst.
Tomt.
Nej, där kom en liten båt med lotsen.
Det var allt.
Vi stod förstummade.
Det är klart att vi visste.
Trodde vi.
Men vi visste inget.
Vi hade aldrig kunnat föreställa oss denna tomhet. Vad betydde den? Vad skulle vi få se härnäst?
