.

Igen. Och igen. 

 

Jag läste i Expressen om Vanna Rosenberg. Hennes pappa är jude, och farmor och farfar lyckades fly från Tyskland under kriget. Hon beskriver om det fruktansvärda som hände, och som hon återupplevde när hon besökte farföräldrarnas hem i Tyskland nyligen. Jag förstår verkligen hur fruktansvärt det måste vara för henne. Hon träffade dem ju. Förintelsen! Fruktansvärt!

 

I går var Ants guide för tre estniska damer. Han visade dem Stockholm, han visade Skogskyrkogården och de estniska gravarna. Ja, mycket mer, och de berättade minnen för honom. Bl.a. Berättade Evi Juhani för honom om när hon deporterades till Sibirien när hon var 5 år. Efter en lång resa från Estland kom de till slut fram till lägret där hon skulle tillbringa en viktig del av sin barndom. Alla barn hade inte klarat resan, de var mycket sjuka, och den ryska reaktionen var då, som för alla deporterade, sjuka människor är inget värda. De kastades direkt i gravar i stället för att medicineras, och jord fylldes över dem. 

Hon upptäckte också mycket snart, lilla Evi, att hon måste ändra attityd för att inte råka illa ut. Hon måste börja svära, säga könsord och börja slåss. Det gick bra. Hon lärde sig fort, och kunde återvända till Estland efter Stalins död. Väl hemma i Tallinn märkte hon att hon inte längre skulle ha den attityden. Esterna tyckte bara att hon var jobbig. Hon fick sluta med otidigheterna och uppföra sig "europeiskt" igen.

 

Ja, Evi överlevde, och jag har berättat om henne tidigare. Men jag vill egentligen poängtera, att livet i Sovjet och dess läger också var helt fruktansvärt och fullständigt omänskligt. Tänk på alla dem som förnekar att livet kunde vara helt omänskligt i det kommunistiska Sovjet,  precis som det var helt omänskligt i det nazistiska Tyskland! 

 

Hur länge ska vi förneka och förringa kommunismens brott?