I dag, liksom under många andra dagar i några år, har vi kunnat läsa om så många bränder i flyktingboenden i Sverige. Det är en tragedi, att några människor väljer att elda upp andra människors hem, människor i svåra situationer. Det är ett synnerligen tvivelaktigt sett att reagera. Vad jag också har svårt att förstå, att när en enda brandskada på en husgavel, där flyktingar bor i Estland, betraktades som ett exempel på att estniska högerextremister håller på att ta över landet.
Hur fungerar journalistiken i Sverige? Vi vet nu, och ser mycket tydligt, att man har börjat öppna de tillbommade stängslen. Man vågar nu erkänna, att det finns problem. Att det finns områden där blåljuspersonal inte går in utan stöd. Att bilar och bostäder bränns ner. Att folk skjuter ihjäl varandra. Att brottsligheten ökar. Men. Vi säger inte att högerextremismen håller på att ta över Sverige, som journalisten gjorde i artikeln om Estland,
Vad är det för skillnad på de här länderna i journalistens ögon? Var det så, att Niklas Orenius tog tillfället i akt, att klassa ner ett litet land, som har lyft sig så otroligt mycket efter de svåra åren ockupationsåren? Medan Sverige är ett land fyllt av godhet och humanitet, som välkomnar alla? När vi i själva verket dignar under bördan av att ha tagit emot så otroligt många människor med en, för oss, främmande kultur, utan att ha förberett oss på något vis. Förstår vi inte vad det innebär att ha olika kulturer? Jag kan lova er, det vet man i Estland.
Har man en gång tvingats glömma sin egen kultur, och istället leva med en främmande och grymmare kultur, då andas man ut, när den dagen kommer, då man åter kan leva i lugn med vetskapen om att man kan reglerna.
Der är inte så, att kulturen är statisk. Naturligtvis tar man i båda länderna intryck av sin omgivning, och vissa förändringar sker. Vad som är oerhört viktigt då, det är, att den inte förändras till något inhumant och grymt, som det gjordes för esterna.
Allt detta bör journalister ta i beaktande, när de ska berätta om ett annat land. Att publicera vinklade nyheter är inget som man ska sträva efter!
...
I veckan kunde vi läsa en intervju med den estniske utrikesministern Sven Mikser.
Estlands utrikesminister Sven Mikser har varnat för att ryska hackers kan försöka påverka kommande val i Europa, och uppmanar Sverige att förbereda sig på cyberattacker.
Det här är en stor förändring i svensk media. Äntligen tar man en estnisk politiker på allvar, och tar sig tid med en ordentlig intervju på tidningens Ledarsida.
Det visar också den enorma utveckling som skett i Estland sedan friheten i augusti 1991, då man låg långt efter övriga Västvärlden när det gällde internet.
Vi identifierade cyberhotet rätt tidigt. Vi har varit framgångsrika i att bygga en cyberinfrastruktur, men det innebär också att vi blir mer sårbara än de länder som inte är lika digitaliserade. Det är inte sant att alla krig framöver kommer att utkämpas på nätet, men varje politisk konflikt, ekonomisk kraftmätning eller konventionellt krig mellan länder kommer att ha en cyberdimension. Det är viktigt att varje land bygger upp ett eget cyberförsvar för att skydda kommunikationer och kritisk infrastruktur. /.../ Det är ingen slump att post-truth (faktaresistens) utsågs till förra årets ord av Oxford Dictionary. Det nya medielandskapet skapar möjligheter för dem som vill skapa intrycket att det inte finns någon objektiv sanning, bara en mängd olika sanningar som du kan välja mellan. Vi har ännu inte sett det värsta.
Och en viktig punkt för svenskar att förstå:
Vi ser det som ett sätt att sprida objektiv information om varför Estland agerar som det gör på olika politiska områden. Ryskspråkiga ester har tillgång till ett stort urval av ryska satellitkanaler. En majoritet av dessa kanaler är direkt eller indirekt ägda eller kontrollerade från Kreml. Det är en uppförsbacke för oss att konkurrera med dessa mycket professionellt producerade, propagandaimpregnerade infotainment-program. Vi behöver se till att trovärdiga, faktakontrollerade nyheter finns tillgängliga på de ryskspråkigas modersmål.
Detta är alltså en utrikesminister i det lilla, pyttelandet Estland, som vill förklara hur dagens säkerhetspolitik måste utföras. Han vet. Han vet så mycket av det som vi svenskar, medvetet blundat för under många år, när vi trodde att alla europeiska folk var "goda" människor, som aldrig skulle kunna förklara varamndra krig. Då vi trodde, att vi visste hur andra tänkte, och inte intresserade oss för den verkliga människan med alla dess goda och dåliga sidor. Då vi tyckte att esterna var urblåsta eftersom de trodde att det kan komma ett nytt krig i Europa. Esterna, som var ett av några länder i Europa som levde med vissheten om huir olika människor är, och visste mer om den mänskliga naturen. Framför allt visste de ända in i märgen, hur den ryska kulturen är.
I morse berättade en syrisk pojke i radion om hur han torterads i flera år i syriska fängelser precis lika fruktansvärt som ester plågades i sovjetiska fängelser 1941 till 1953, med speciella vidrigheter 1941, 1944 och 1949. Efter Stalins död 1953 mildrades hemskheterna något. Den syriska pojken vägde 35 kg när han släpptes ur fängelset vid 21 års ålder. Han var bara en av många plågade. Precis som esterna,
