.

Jag sitter i bilen och genom fönstret betraktar jag stora välskötta åkrar. Somliga lyser gult, andra varmt grönt. Jag ser ostäder som är renoverade och nymålade, andra som just nu får sin renovering och ytterligare många som håller på att falla samman. Jag ser i mitt inre människorna som bor, eller har bott där, och funderar på hur deras liv var under de grymma Sovjetåren.

Allt skulle ju bli så bra med det kommunistiska samhället. Alla skulle ta hand om varandra. Alla skulle ha det lika bra, och ingen skulle utnyttja någon annan. Hur var det i verkligheten? I många västländer, och därmed också i Sverige hade man uppfattningen att det var en rättvis ideologi, att den kännetecknades av godhet människor emellan.

Hur var det i verkligheten? Under den tsarryska tiden, före sovjetrevolutionen, levde de flesta esterna i livegenskap, alltså som slavar. De arbetade ofta på de priviligierade tyska grevarnas herrgårdar. De hade ingen rätt att flytta därifrån. Enda möjligheten var om de lyckades fly och hålla sig gömda under minst ett år.

När livegenskapen upphävdes, först i Baltikum år 1816, och sedan i övriga Ryssland 1861, då skulle alla skaffa sig ett nytt liv. I Estland arbetade man för att alla skulle lära sig hur man sköter ett jordbruk, eller något annat eget företag. Ja, man startade många kurser. Som livegen hade man ju inte hela bilden av ett företagande.

Mot slutet av 1800-talet gavs esterna möjlighet att ta lån för att köpa mark, hus och djur till en egen gård. Avbetalningarna gjordes vartefter man lyckades sälja sina varor man producerat. Naturligtvis tog det olika lång tid för de nya bönderna, men de flesta klarade av det inom rimlig tid.

Estland utropade sin självständighet den 24 februari 1918. Därefter följde det 3 år långa frihetskriget. Fredsavtalet med Ryssland skrevs under 1920, då Ryssland förklarade Estland som en fri republik, och Estland, i utbyte mot detta, förklarade Sovjetunionen som en fri republik. (Som första land i världen)

Därefter följde några år av frihet, då de förändrade landet, förbättrade livet för många och hann t.o.m. införa tre veckors semester för alla.

Men 1939 startades Andra världskriget. Tyskland och Ryssland samarbetade till en början, och den s.k. Molotov-Ribentropakten undertecknades, där Baltikum tillföll Ryssland.

Estland stod till en början helt utanför. Men så kom den dagen, då Kreml begärde att få tillgång till vissa områden i Estland för att placera sina soldater där, och därmed var Estlands frihet över. Många landsortsbor fick någon timme på sig att packa ihop vad de ville ha med sig, och sedan försvinna från sina hem.

Ja, ni vet väl numera hur striderna mellan Tyskland och Ryssland blossade upp och hela historien med det riggade påtvingade valet i Estland och den första stora deportationen 1941. Hur Tyskland tog över Estland 1941, och hur ryssarna tog tillbaka landet 1945. (Jag har redan beskrivit det i min blogg.) Under tiden arbetade de estniska bönderna efter bästa förmåga. När ryssarna återtagit det lilla landet, då lovade de att inte tvinga på esterna några kolchoser eller andra tvångsmedel. Så blev det naturligtvis inte. 1948 stals egendomar och djur från bönderna. De som vägrade skickades till Sibirien eller dödades. Kolchoser bildades där de kvarvarande bönderna, deras familjer och andra skulle arbeta. De fick inte alltid lön för mödan i början, men det gällde bara att arbeta.

Hur förklaras det i dag av troende kommunister? Jo, det var ‘kulaker’ som dödades eller skickades iväg, “Jaha, kulaker” säger man då, och så diskuteras inte de morden. Vad var då en kulak? En storbonde. En man som lyckats i sitt arbete och som anställt personal på sin gård. Men vänta nu. Var det inte f.d. livegna, som fått lån från staten för att köpa sig en bondgård. Som arbetat och slitit för familjen. En helt vanlig, men duktig arbetare. Är det verkligen en man som det ska vara fritt att mörda? “Jaha en kulak”, var det ju.

Är det så kommunismen fungerar?

Man dödade också andra välutbildade människor. De första att deporteras var journalister, poliser, lärare, tjänstemän etc. De ersattes av fr.a. ryssar utan kunskaper om Estland och hur man behöver arbeta där. När det gällde utbildning av personal inom juridiken på universitetet i Tartu, ersattes litteraturen i ämnet av nya ryska, kommunistiska läroböcker, och ny outbildad personal anställdes. Och sedan var det fritt fram för ett nytt sätt att se på lag och rättvisa.

I Sverige är många kommunister människor som har lyckats i sina arbeten, är väl kända av oss alla. De bor i stora hus eller lägenheter, och tjänar bra med pengar. Kommer det utdömas dödsstraff på dem också? Och sedan kommer de som blir kvar rycka på axlarna och kalla dem för något nytt ord, som gör att vi andra tror att det är rätt att döda dem?

Jag får inte ihop det. Jag förstår inte. Kan någon besvara frågan:   Kommer det hända igen?

Allt detta snurrar i mitt huvud när jag ser husen som håller på att falla ihop. Esterna berättar: “Den familjen deporterades till Sibirien, och kom aldrig tillbaka.” Huset har stått och väntat under alla år. Jag ser att det inte har varit något storjordbruk där, men ‘kulaker’ var de tydligen ändå.

Moskva behövde mat. Människorna hade inget att äta. Vad gjorde man då? Jo, man rekvirerade mat från andra orter i det stora riket. Man hämtade mat från källare och trädgårdar. Det enda säkra, som människorna fick behålla, det var äpplen. Vi vet nu, att många miljoner människor dog av svält i Ukraina av den orsaken, men det var faktiskt människor över hela riket som svalt och dog. Är det kommunism? Ska man ta maten från människor för att ge till makthavarna? Är inte detta också mord?

Är det rätt att mörda i kommunismens namn, men inte i fascismens eller nationalsocialismens namn? Är det rätt att mörda sina egna medborgare, som inte själva är skyldiga till brott?

Varför får vi inte tala om detta? Vi har läst så mycket, och sett så många filmer om Hitlers brott, men aldrig talas det om Lenins och Stalins brott mot mänskligheten. När Sveriges utrikesminister 1945 skulle ta ställning till den sovjetiska ockupationen av Estland, menade han, att Estland inte hade gjort allvarliga förändringar i sitt land under sina tjugo år av frihet, så man kunde acceptera ockupationen! Det är fruktansvärt nonchalant sagt. De hade hunnit med mycket. Människorna levde fria liv. De hade avlönade arbeten, var egenföretagare och anställda. De häll på att lyfta sig ur det underkuvade liv de levt under hundratals år. Var inte det värt något? De bytte regering flera gånger, javisst, men det fungerade ändå. De hade bara dessa få års erfarenhet av att leda ett land. Vad begär man av andra, när svenskarna själva varit fria under så lång tid och hade enorm erfarenhet av erövringar, förluster och skiftningar på tronen?

För Estland har det numera gått framåt med rekordfart. Jag ser hela tiden hur landsvägarna förbättras, blir allt säkrare, och markeringar för att skydda liv finns överallt. Jag ser hur bostäderna blir allt vackrare och trädgårdarna sköts om. Åkrar är enormt stora och sköts av kunniga bönder. Jag blir så varm om hjärtat av allt detta.

Men, är det så, att om kommunisterna kommer tillbaka, ska bönderna då straffas med döden för sitt goda arbete? De ger oss mat från dessa åkrar, de ger oss kött, ägg, smör och mjölk. Allt finns att köpa i affärerna. Och dessutom tar man hand om dem, som har det svårt av olika skäl. Alla ska ha så mycket hjälp från staten, så att de klarar sig. Ingen ska behöva dö av svält!

Hur kan någon försvara den regering, som genom sitt handlande förorsakade så många miljoner människors förtida död? Ska vi verkligen inte kunna diskutera det, istället för att höra att “Stalin var en mycket klok människa innan han drabbades av förföljelsemani.” Eller: “Filmen överdriver Stalins roll, han kan inte ha gjort allt detta, så det är rena propagandan!”

Javisst, det är historia nu. Tiden går, och vi ska ägna oss åt dagens problem istället. Javisst. Men så mycket i dag är präglat av det som hände under Andra världskriget, att vi måste rensa upp så fort som möjligt. Det fanns inget gott med morden och deportationerna då. Sovjet utvecklades inte till en framtidsstat. Den föll ihop.

Estland blev fritt igen 1991, och esterna fick åter möjligheten att bygga sitt eget land. Det är det stora som hänt här. Utan mord och deportationer lever nu det estniska folket i frihet och respekt.