.

Det hade varit en underbar solig vårdag, eller kanske det var ett försök till sommar. Det var så varmt att vi måste sitta inne och äta. Det var Hanno och vi. Ett bra tillfälle att få veta mera. Det finns alltid så mycket mer att veta.

Vi kom att prata om Aleksandr Solzjenitsyn, Nobelpristagaren i litteratur. Wikipedia presenterar honom så:  född 11 december1918 i Kislovodsk, död 3 augusti2008 i Moskva, var en ryskförfattare, historiker och tidigare sovjetiskdissident. Han erhöll Nobelpriset i litteratur1970. Han var tidigare kapten i sovjetiska armén och fånge i Gulag.

Solzjenitsyn var den som framför alla andra fäste omvärldens uppmärksamhet på det sovjetiska systemet av fångläger. DebutromanenEn dag i Ivan Denisovitjs liv publicerades 1962 under Nikita Chrusjtjovspolitiska töväder.

Solzjenitsyn föddes i Kislovodsk i Terek oblast i södra Ryssland. Fadern, som var officer i tsarens armé, hade omkommit i en jaktolycka ett halvår före sonens födelse och Alexandr uppfostrades av sin mor under fattiga förhållanden. Under Andra världskriget deltog han i Röda arméns framryckning genom Polen, men arresterades i början av 1945 sedan han uttalat sig nedsättande om Stalins militära förmåga i några brev till en vän. Han dömdes till åtta års fängelse och kom att tillbringa detta straff i olika specialfängelser och läger fram till 1953. Efter det att Solzjenitsyn hade avtjänat sitt straff, blev han förvisad för livet till södra Kazakstan. Under denna förvisning fick han tillåtelse att söka vård för den cancer han drabbats av. Det var under denna behandling som han fick materialet till sin delvis självbiografiska roman Cancerkliniken. 1956, efter Chrusjtjovs avstaliniseringstal benämnt Om personkulten och dess konsekvenser, blev han emellertid benådad.[1]

Jag har berättat tidigare om att han i Lubjanka träffade en estnisk man, Arnold Susi, som var född 1896 i Livonia, som senare blev en del av Estland. Susi deltog i Frihetskriget, studerade juridik i Tartu. Han var medarbetare till bildningsminister Otto Thief i den estniska regeringen när  röda armén drev ut tyskarna 1944. Han fängslades och i augusti 1945 dömdes han till 8 år i Sibiriskt fångläger.

De hade många och långa samtal där Solzjenitsyn fick lära sig om demokrati och hur man lever i ett fritt land. De blev mycket goda vänner, och efter Stalins död frigavs båda herrarna. Susi återvände till Estland och sitt hem. Solzjenitsyn kom ofta på besök och boken Gulagarkipelagen skrevs under dessa besök. Han skrev den i tre exemplar. Ett lämnade han i Estland, ett lyckades han smuggla ut till något land i Väst, och det tredje lämnade han hos en god väninna i Leningrad. “Om någon frågar efter den, bränn den omedelbart!” sa han till kvinnan. Det berättas att en dag kom KGB-män in i hennes lägenhet och lyckades hitta boken. De tog den med sig. Kvinna mådde så dåligt av att inte ha gjort som hon lovat, att hon hängde sig efter att KGB hade gått.

Emellertid tvingades Solzjenitsyn till landsflykt 1973. Jag minns första sidan på DN den dagen. Den store mannen stod på trappan till ett flygplan på väg att trampa västerländsk mark. Han reste till USA. Där träffade han ryssar, som flytt undan Sovjet, och som berättade för honom om tsartiden och om det Ryssland som fanns då, före den s.k. Ryska revolutionen. De berättade om det, i deras ögon, så fantastiska landet och allt tsarerna hade betytt. Det Ryssland som fanns nu, det var fasansfullt.

Men! Plötsligt var Estland en stor skuld till det nya för Solzjenitsyn. Han fick veta, att inget land i världen hade erkänt diktaturen Sovjet fram till år 1920 då esterna gjorde det. Förrädare!!

Hur gick då det till? Det som Solzjenitsyn inte fick veta. Jo, i fredssamtalen i Tartu mellan ryssen Adolph Joffe och esten Jaan Poska gav ryssen ett ultimatum: Om han skulle underteckna avtalet måste Estland erkänna Sovjetunionen. Naturligtvis kände sig Poska tvingad att gå med på detta. Så blev de förrädare i Solzjenitsyns ögon.

När Solzjenitsyn återvände till Ryssland, efter Sovjets fall deklarerade han sin avsky för Estland. Hans (f.d.) vän Arnold Susi skrev då ett brev till honom, och frågade vad han menade med sina uttalanden. Då fick han ett brev till svar, där Solzjenitsyn bad om ursäkt. Men fick världen veta det? Inte med ett ord! Så fungerar det, och det måste vi alla vara medvetna om. En människa kan ändra åsikt många gånger i livet. Vi får inte veta det alla gånger, och förstår ingenting av det som sker. Jag menar att vi får inte vara godtrogna och inbilla oss, att människor menar vad de säger alla gånger. Vi måste vara realister. Undersöka fakta noga, och ändå var öppna för att sanning är svår att finna.