Dec. 5, 2009 Familjen Vask.

Familjen Vask

Bondgård i Estland

 

När avskaffades slaveriet i Europa?

I den fria staten Estland 1920-1940 fanns inget slaveri. Alla var inte rika och lyckliga, men det fanns ingen som kunde kallas slav eller träl.

I Sovjet fanns slavar. Där fanns ingen frihet att leva sitt eget liv. Vi har ju kunnat läsa att inte ens makthavarna i Moskva var fria. Där måste man snabbt anpassa sig till rådande regler. Man fick inte ha några ambitioner som inte kunde godkännas av slavägaren. Var man deporterad, var det någon annan som fattat det beslutet, och det var bara att leva det slavlivet som erbjöds i Sibirien.

Var man en intelligent människa gällde det att koncentrera sin intelligens på att lösa matproblemen. Att följa reglerna för just den ort där man befann sig, så att man inte utmärkte sig på något sätt. Då kunde man kanske överleva längre än andra.

Men om man var nära att svälta ihjäl och det plötsligt kom stor fet saltsill, då gällde det att inte äta! Åt du, dog du på någon dag. Valde du att inte äta däremot, kunde du överleva en tid till. Din mage klarade nämligen inte den salta sillen längre, eftersom du var svältande. Saltsill blev ett billigt och infamt sätt att bli av med människor som klassades som odugliga.

 

Nu ska jag berätta om en familj som var som alla andra i det fria Estland under 1920- och 30-talen.

 

Familjen Vask hade en bondgård, en välskött och bra liten bondgård. De arbetade många timmar per dygn för att sköta allt som måste göras på gården. De hade många djur, och då och då togs en ko till slakt för att bli mat åt dem och till försäljning. De levde ett helt normalt bondeliv i det fria Estland.

 

1940 ockuperades Estland av Sovjetunionen enligt den plan som är uppkallad efter tysken Ribbentrop och ryssen Molotov. Deras ledare bestämde hur de ansåg att Europa skulle delas upp. Resultatet blev förstörda liv i en otrolig omfattning.

 

Ockupationen blev påtaglig för bönderna när alla som hade jordbruk, stora eller små, fick enorma skatter att betala. I själva verket var skatterna medvetet lagda så högt, att ingen skulle klara det. Syftet var att alla ”frivilligt” skulle anmäla sig att ingå i kollektivjordbruk. Bönderna kallades kulaker, en benämning som användes som skällsord för att motivera kollektivisering.

Alla jordbruk i Estland skulle omformas till kolchoser(kollektivjordbruk) eller sovchoser(statliga jordbruk). Privat ägande och privata affärer var otänkbart i det kommunistiska Sovjetunionen.

 

.

Marilda Vask, en av döttrarna, deporterades 1941 tillsammans med sina tre små barn i 2 – 6-årsåldern. Marildas man hade nämligen arbetat som stins i det fria Estland. Dvs. han var statlig tjänsteman, vilket var ett grovt brott mot det nya rikets säkerhet. Det räckte som skäl till att familjen skulle deporteras, och att den tidigare stinsen skulle dödas.

 

De tre barnen kom tillbaka 1945-46 från Sibirien tillsammans med många andra deporterade barn. Men föräldrarna fick stanna, så Marilda ensam blev kvar.

 

Nåväl. Det fantastiska var att den övriga delen av familjen Vask verkligen klarade att betala skatterna. De fick bo kvar på sin gård, och räddades undan Sibirien av att tyskarna kom. Tyskarna hade inget speciellt deportationsprogram riktat mot bönder.

 

Sovjet kom tillbaka och deportationerna tog fart igen. 1945 var det en av sönerna Vask som arresterades. Han dog i Sibirien. Hans hustru deporterades 1949.

 

1949 var den gamle August Vask i skogen och högg ved tillsammans med sina tre barnbarn, som då var i 10-14-årsåldern. Barnen fick aldrig lämnas utan tillsyn. Mormor och morfar var så tacksamma att de kommit levande hem från Sibirien, och deras viktigaste livsuppgift under denna tid var att se till att barnen inte togs ifrån dem.

Mahta, Augusts hustru och mormor till barnen såg deportationsfolket komma. Hon rafsade snabbt ihop det som just då i all hast kändes betydelsefullt och flydde ut bakvägen för att ingen skulle se henne. I närheten av deras gård låg skolan. Rektorn bodde i skolområdet och hade sina tillåtna två kor i bås. I ett av dessa gömde sig Mahta, och hon lyckades hålla sig gömd. Hon hittades inte.

Deporterarna gick in i huset och väntade tills gamle Vask kom hem från skogen. Han och barnbarnen kom hem helt ovetande om att någon väntade på dem. De steg in genom dörren och såg till sin fasa att det var folk där.

Männen tog August och barnbarnen, som för andra gången på bara några år skickades till Sibirien.

Gamle August blev så chockad av allt detta att hans förstånd fick en knäck. Han blev helt sinnesförvirrad och blev aldrig frisk igen. Han skulle aldrig kunna ta hand om vare sig själv eller barnen. Han satt bara och stirrade framför sig. Och just därför fick han och barnbarnen flytta ihop med barnens mamma Marilda, som ju var kvar i Sibirien. Man kan säga att det var det enda positiva med alltihop.

 

Mahta Vask var rädd för att själv bli tagen och deporterad. Hon måste ständigt flytta omkring för att inte bli upptäckt. Hon hade vänner som lät henne bo i något uthus eller en källare. De ville inte bli avslöjade som ”folkfiender” de heller. Efter ett år orkade hon inte längre, utan sökte sig ”frivilligt” till Sibirien för att leta reda på sin familj.

Hon fann dem, flyttade in i den lilla kojan, och delade sedan deras vardag med kyla, svält och fruktansvärt hårt arbete. Hon började dagen med att söka efter vatten, som hon värmde och blandade till te av blad eller något annat som fanns tillgängligt. Sedan var det arbete i skogen som gällde. I vilket väder som helst. Hon skulle orka det som unga friska män orkade trots att de alla kanske bara fick en skiva bröd att äta, ständigt bevakade av vakter. Till dem fanns alltid mat.

Där levde de sedan i slavförhållanden med en ständig hunger till 1956, tre år efter Stalins död, då de släpptes.

August Vask var som sagt fortfarande sinnesförvirrad.

 

När de kom hem till Estland, fick de flytta in i några små rum i sitt eget hus, som numera tillhörde kolchosen. Det betydde att de delade bostad med många andra.

Vid ett tillfälle fick de se sina deportationspapper, och såg till sin fasa, att de inte fanns med på listorna.

Det var avundsjuka människor från trakten som på eget bevåg hämtat dem till Sibiriens helvete!

 

Mahta gick till domstol och fick verkligen ett skadestånd för det de förlorat under tiden de varit borta. Men ingen kan ersätta dem för allt lidande de fått utså.

 

Detta är ett av många, många exempel på hur Sovjetmakten förintade en stor duglig familj. Flera av dem förlorade livet, och deras brott var att de arbetade hårt för sin försörjning och hade en välskött bondgård. De hade inte gjort något fel mot staten eller någon annan.

 

 

 

Det fanns en mycket stark kvinna i familjen:

 

 

Mahta Vask.

 

Under tiden de sovjetiska förintelsebataljonerna utförde sitt värv, det första halvåret 1941, då de jagade och dödade folk enligt order, hjälpte hon i hemlighet alla som gömde sig. Hon kokade stora tunnor med näringsrik soppa, bakade bröd, lagade kött- och fiskrätter, som senare smögs iväg till skogsbröderna, de unga männen som gömde sig i skogarna undan döden.

Efter ryssarnas återkomst 1944, när de unga männen tvingades ut i skogarna igen, fick många skogsbröder skydd hemma hos Mahta.

Hon var en mycket viktig och modig person i dåtidens Estland, eftersom det var med fara för sitt eget liv man hjälpte andra.

Hon blev aldrig tillfångatagen av Sovjet, hon reste ”frivilligt” till Sibirien.

 

 

 

Ella Vask

 

 

Ella bodde på samma bondgård som sin svärmor Mahta Vask. Hennes man hade deporterats till Nurilsk.

 

Den stora deportationen 25 mars, 1949 skedde under ett skollov.

 

Ella var hos en tandläkare i Tallinn med sina söner Urmas och Mart denna dag och därför undkom de. Men de fick höra talas om vad som hänt när de var kvar i stan, och förstod att det var livsfarligt att återvända hem till gården. De förstod att deras enda chans var att gömma sig och flytta omkring så ingen skulle veta var de befann sig.

Sonen Mart fick dock bo hos farmor i Väike Maarja eftersom han måste gå i skolan.

 

En dag skulle Mahta ta den lilla Urmas, som då var 5 år, från gården i Kasemäe, där de just då bodde, till Kiltsi järnvägsstation. Det var ingen lång resa, men hon var rädd att någon skulle se Urmas, så han fick gömma sig under fällen. Där var det dessutom varmt och skönt. Det fick inte synas på henne att han fanns där. Hon tittade framåt på hästarna, försökte att inte vara för stel. Log mot människor hon mötte på vägen. Men det blev för jobbigt att förställa sig. Hon bestämde sig för att istället ta vägen genom skogen.

När hon passerade byn Vao ville några barn, som lekte i skogen, åka med. De försökte stanna släden och ropade: Snälla, kan vi inte få åka med? Snälla!

Men Mahta vågade inte. De skulle ju se Urmas då, och då skulle folk förstå… Risken att de skulle avslöja dem var för stor.

 

I sin förtvivlan piskade hon både barnen och hästen för att lösa problemet, för att komma bort snabbt och få en chans att leva vidare.

Kan vi någonsin förstå vilken dödsskräck de alla levde under?

Trackback
RSS 2.0