.

 

Nu fortsätter jag att berätta om tiden i Estland under kriget. Före familjens flykt.

Det var ganska klart 1944 att tyskarna hade förlorat kriget. Sovjetiska trupper slogs för att ta sig in i de baltiska länderna. Där hade man byggt upp en hel del av det som förstörts under den sovjetiska ockupationen 1940 – 1941. Minnesstatyer från frihetskriget som de ganska snabbt raserat, byar och städer som bränts ner. Det var lugnare för den vanlige esten, även om detta också var en ockupation tyskarna genomfört. Det som ändrats i skolorna efter ryska regler hade istället blivit enligt tysk skoltradition. I Väike Maarja där Jaakop levde med hustru och barn, där hade tre unga män från trakten tagit makten 1940.

 

Under den första sovjetiska ockupationen 1940 – 1941 hade många, förvånansvärt många yngre människor låtit sig övertygas om den rätta, dvs. den kommunistiska, läran. Och det bästa sättet att visa sin trohet var att gå med i partiet och sedan i Förintelsebataljonen, som var helt styrd från Moskva och vars enda uppgift var att döda alla som var fiender till den sovjetiska staten.

 

Bataljonen sattes i stånd i Ryssland av en man vid namn Pasternak. Hans avsikt var att den skulle bereda mark för det kommunistiska samhället. Alla som var emot skulle helt enkelt förintas. De fick rätt att döda alla som kunde klassas som statens fiende utan rättegång. Och det var många! Det kunde också räcka för en arbetare att komma för sent till jobbet tre gånger för att klassas som en folkfiende. Straffet var mist tio år i Sibirien.

 

 

De hade inga uniformer till att börja med. Att de hade rätt att döda vem de ville såg man då på att de bar en röd armbindel. Men efter en tid fick de sina uniformer. Eftersom så gott som alla människor i Estland kunde sägas vara folkets fiender, eftersom de slagit sig fria från den kommunistiska staten, hade de en fantastisk makt, de här ynglingarna i Väike Maarja, de nya makthavarna: Saarik, Holm och Rosenbaum. De hade gått i skolan på Långa gatan och varit vanliga pojkar som alla andra. Alla kände dem. Plötsligt var de farliga. Fruktansvärt farliga.

Till att börja med tog de människorna till Rakvere för avlivning eller deportation till Sibirien, men senare var det enklare att döda dem direkt. De, som ynglingarna ville bli av med, togs ut i skogen, och sedan var de borta. Försvunna. Ingen fick veta något. Men alla visste. Och senare fann man några gravar i skogen; men bara några.

 

Enn Lepik var skogsbroder, d.v.s. han gömde sig i skogarna för att inte mördas av de sovjetiska soldaterna. Han var försvunnen för alla. De unga männen ville veta var han var. De måste få tag i honom, så de tog hans hustru en dag till polishusets gård på Långa gatan. Det var en vacker gård. Där fanns både bärbuskar och äppelträd. De här herrarna visste hur de skulle göra. De befallde henne att gräva sin grav. Det fick alla som skulle mördas göra. Och det var allmänt känt att de gick till så.

 

Hon började gräva. Och gräva. Hela tiden hörde hon frågan:

”Var är Enn Lepik?” ”Var är Enn Lepik?”

 

Hon grävde utan att säga något, men när hon gjort en trettio cm djup grav sa hon:

”Jag gräver inte mer. Ni får göra vad ni vill. Ryssarna begraver inte djupare än så här.”

 

Till sin förvåning släpptes hon. Kanske ville de inte skjuta ihjäl någon så där öppet, mitt i samhället. Ingen vet.

 

Det blev den 27 augusti. Tyskarna var nära. Nervositeten var stor i Sovjetunionen. Order utgick från Stalin att allt skulle brännas i de områden de retirerade ifrån. Inget fick lämnas kvar till tyskarna. Djuren som man kunde föra över gränsen till Ryssland skulle skonas, men allt annat skulle brännas, inte bara djuren utan allt som gick att äta, inklusive utsäde för nästa år. De unga sadisterna i Väike Maarja bestämde sig för att de skulle bränna ner hela samhället. Och de skulle börja med Långa gatan. Då minsann skulle alla förstå.

 

De började med det hus där Georg Lurich föddes.( Han blev världsmästare i brottning 1913.) Därpå fortsatte de med alla de vackra trähusen på ena sidan gatan. Av någon anledning skonade de skolhuset där de gått de första skolåren men de brände även det hus där Rosenbaums föräldrar bodde!

 

Naturligtvis var alla människor i uppror. De kunde bara bevittna när deras hem och allt de ägde brann ner. Ingen fick ju ens försöka släcka. Lyckligtvis blev de ändå stoppade innan alla husen på den sidan var nedbrända. Man ser var det var någonstans eftersom de nya husen man omedelbart började bygga upp är av sten.

 

Ett stort brunt trähus på den andra sidan står kvar. Det ”pestsmittade huset ” som användes som tortyrkammare i källaren. Alla hade någon släkting som farit illa i den källaren. Det som ingen vill röra vid. Varken riva eller renovera.

 

Det var verkligen inte bara i Väike Maarja detta hände. I Järvamaa och i Jõgevamaa eldades i stort sett alla byar upp. Och i Tapa där Morits kusin Reins son Hanno bodde med sin mamma, brann också en stor del av staden ner. Hannos mamma hade grävt ner allt linne i jorden för att rädda det. När hon grävde upp det, då var linnet alldeles varmt.

 

När tyskarna kom och drev ut sovjeterna, kunde invånarna andas ut en stund. Nu var mördarna borta.

 

Skogsbröderna kom ut ur sina gömslen. Tyskarna hade ju ingen anledning att döda dem. Enn Lepik kom med en vit bindel om armen.

Alla var så tacksamma och lättade att de ville ge gåvor åt räddarna, men tyskarna tog inte emot dem. De ville betala för sig, sa de. De var ju mänskliga! Folket andades ut. Nu kunde de börja leva igen efter ett år i helvetet.

 

Bara ett par dagar senare kom ett telefonsamtal från Rakke, en by i närheten.

”Vi har dem!”

 

De unga mördarna var fast! Bönder i Rakke hade lyckats ta dem. Ryktet spred sig snabbt i Väike Maarja. Alla var häpna men lyckliga.

 

I Kommunalhuset hade allt redan återgått till den gamla ordningen. De av ledarna där som fortfarande levde hade börjat arbeta igen, och de beslutade att hämta mördarna i Rakke.

Tre män fick uppdraget att cykla den fjorton km långa vägen dit. På hemvägen fick de tillfångatagna springa bredvid cyklarna. De cyklade inte så fort, det fungerade bra. Men när cyklisterna såg skogen framför sig, då förstod de, att där skulle fångarna rymma och gömma sig.

De stannade och band ihop dem med ett snöre, och så närmade de sig Väike Maarja. På håll såg de att folket hade samlats redan i Kaarma, strax utanför samhället. Massan slog i luften med hötjugor och skrek ut sin ilska. Cyklisterna förstod att det skulle bli mord, om de inte gjorde något.

”Ska vi rädda livet på de här mördarna?” sa de till varandra. ”Tja, vi är ju européer, riktiga människor.”

De lyckades med det och cyklade fram till polishusets trappa, och lämnade av sina fångar till förhör. Människorna fortsatte att skrika:

”Varför?” ”Varför gjorde ni detta?”

”Det var Stalins order” var deras försvar.

En kvinna kunde inte tystas ner:

”Var är min man? Vad har ni gjort med min man?” och hon bröt ut i gråt men fortsatte skrika.

 

Männen togs in i cellen, fyllecellen i polishuset, för att nästa dag skickas till Rakvere för rättegång. Till skillnad från när de själva haft makten! De mest skräckinjagande av åhörarna fick vakta dem under natten i cellen. En berättade att han ville hitta på något riktigt djävligt åt dem. Men det var så svårt. Han kom bara på att de skulle ta av sig alla kläder. Så de sov nakna den natten.

I Väike Maarja hade man en stor fest för att fira att mördarna var fast.

Dagen efter forslades de till militärdomstolen i Rakvere, och där bestämdes att de skulle vidare till Tallinn. Det var faktiskt inte så komplicerat. De fick åka tåg. Med en enda vakt. Alla som var på tåget var beredda att slå ihjäl dem om de försökte rymma. Sådan är människan.

I Tallinn dömdes de till omedelbar arkebusering.

 

När Sovjet återvände 1944 blev alla i Förintelsebataljonen hyllade som hjältar. De nämndes alla vid namn och alla andra skulle höra vilka fantastiska män detta hade varit.

 

Detta är ett typiskt bärnstenshus i Väike Maarja.

Man valde de här färgerna för att de är täckande, och döljer skavanker.