.

Grattis på födelsedagen Gösta!

 

 

Jag låg och tänkte på Õie i morse. Hon finns inte längre. Och jag saknar henne. Hon var så full av liv. Energisk.

Hon föddes i Estland 1922. Hennes pappa var aktiv i frihetskriget, och hade blivit belönad med en gård av staten.

Det var hon som lovade att tala in ett band med sitt livs historia till mig. Men det var så svårt att få det att bli av. Det var så tunga minnen. Hon hade ju deporterats till Sibirien tillsammans med tio tusen andra och sina föräldrar den 14 juni 1941. Eller med sin mamma egentligen. Pappan sköts tillsammans med de andra männen innan de kom fram, och ingen av kvinnorna fick veta att deras män och fäder var döda förrän efter många år.

 

Någon gång i slutet av 90-talet satt vi i det hus hennes pappa fått efter kriget, och som hon köpt tillbaka från kolchosen på 70-talet. Vi tittade i fotoalbum, och jag såg den här bilden. Jag blev alldeles allvarlig. Hon ser så sorgsen ut. Inte alls den glada Õie vi kände. "Ta den", sa hon" Den är från Sibirien. Det var inte så roligt där."

Jag tog med mig bilden, och bar den i min plånbok för att alltid komma ihåg: "Det var inte så roligt i Sibirien".

 

En dag fick hon höra att vi var på väg till Estland. Igen. Men då tog hon sin lilla inspelningsapparat och satte sig och berättade. Jag har hört det, och ska berätta mer om det hon säger, men min första reaktion blev detta: (Hon levde fortfarande när jag skrev det.)

 

 

”Õie, vi ska flytta till Ryssland”.

Jag ville bli någonting

Kanske var det agronom,

eller så var det något annat

Jag minns inte säkert.

Det var så länge, länge sedan.

 

Jag ville bara leva mitt liv.

Mitt eget liv.

Jag skulle ha man

och barn,

några stycken barn.

”Mormor läs något för mig”

Skulle de säga.

”Morfar kom och lek med oss!”

 

Jag hade drömmar.

Det var länge, så länge sedan.

 

På sommaren skulle vi sitta på verandan,

Dricka kaffe i kvällssolen

Småprata

Äta nybakade bullar.

 

Men jag skulle leva.

Leva mitt liv

göra mina misstag

Hitta min glädje,

som alla andra.

 

Nu har åren gått.

Jag sitter i samma hus.

Har blivit gammal.

Dricker kaffe på verandan

men

huset är inte längre fint

mamma har inte varit här på länge

Inte sedan det hände.

Inte pappa heller.

Inga barn har bott här sedan jag var liten.

Jag fick inte bestämma mitt liv.

 

Det var en solig försommarmorgon

Jag sprang glatt nedför trappan

Till pappa i arbetsrummet

 

Två främmande män stod bredvid honom.

Han såg på mig,

sa:

”Õie, vi ska flytta till Ryssland.”

 

Flytta till Ryssland?