.

Drömtillvaro för en moskvabo på 1930-talet.

Om man sommaren 1930 tog nattåget som lämnade Tallinn 00.30  var man i Moskva 21.30 kvällen därpå. Om man då tog en promenad längs Moskvafloden kunde man betrakta det väl upplysta ”Huset vid floden”.

En hemvändande rysk arkitekt kom tillbaka från Italien 1924 och fick i uppdrag att rita och vara ansvarig för det exklusiva bygget under Stalins eget överinseende. Huset blev ett av de dyraste i Moskva på 1930-talet. Och det modernaste som Moskva skådat. Huset blev 12 våningar högt med 550 lägenheter. Alla mycket stora. Det var verkligen ett mastodonthus. Stalins tanke bakom huset var, att där skulle partieliten bo.

Lägenheterna var alla fullt möblerade. De hade varmvatten, dusch och WC; allt en ouppnåelig dröm för de flesta moskvabor. De bodde vanligtvis i av staten stulna lägenheter, många med torrdass inomhus, rinnande kallt vatten i det gemensamma köket och en familj i varje rum. Stekhett på sommaren och iskallt på vintern.

Stalins son Vasilij tvingades av sin far att bo där när han gjort en ”tavla” i armén och förlorade sin tjänst. Han återgick i tjänst först 1944. Straffet att bo i detta hus var inte så farligt.

I "Stalins hus" fanns i varje trappuppgång en hiss med hisskötare och varje lägenhetstak var målat av en expert från Eremitaget. Alla golv, dörrar och de flesta möbler hade ek som bas. Det fanns en "intendent", som kände till allt i alla lägenheter in i minsta detalj, det var NKVD-chefen Jagoda, Stalins lille mördardvärg. Alla som blev anvisade/beordrade att flytta dit var tvungna att skriva på ett papper där de godkände att allt i lägenheten var statens egendom. Till och med sängkläderna var märkta.

I alla kök fanns en uthuggning i väggen med ca en halv x en halv x en meter. Den var ventilerad. Där var det tänkt att den privata samovaren skulle stå. Samovaren måste vara tillverkad i Sovjetunionen.

Port 11 var NKVD:s egen port. Där fanns lägenheter, kontorsutrymmen och avlyssningscentral. Alla utrymmen i hela huset var avlyssnade.

Dessutom fanns en biograf med 1 500 platser, (många filmvisningar var obligatoriska) en butik med alla varor, endast för husets invånare, restaurang där de flesta måltiderna skulle intas. Kostnaden för måltider ingick i hyran, som var symbolisk. Dessutom fanns: daghem, tandläkare m.m. m.m.

I slutet av 30-talet bodde ca 2 500 personer i detta kollektivhus. I början av 40-talet var hälften av dem ihjälskjutna.

En pojke, Juri Trifonov, bodde i huset med sina föräldrar under 30-talet. Föräldrarna blev skjutna och pojken hamnade i ett statligt barnhem för att fostras till en ”Stalins son”. Men han glömde aldrig sina föräldrar. Han hatade Stalin hela livet. På 1970-talet lyckades han publicera en bok om livet i Huset vid stranden. Hans dotter lyckades, vid 2000-talets början, komma över en lägenhet i huset, och fann till sin förvåning att de statliga möblerna fortfarande fanns kvar. Hon lyckades göra lägenheten till ett museum.

På 1970-talet var klimatet sådant, att han kunde ge ut sin bok,

som sedan översattes till estniska, som denna.

I huset har som sagt Vasilij Stalin, Svetlana Stalin, marskalk Zjukov, Kosygion, Mikojan, Sovjets s.k. presidenter, Molotov m.fl. bott. När Molotov bodde i huset skickades hans fru i Gulagläger för antisovjetisk verksamhet. Man har velat påstå att det var för att hon var judinna hon blev förvisad, men det är efterkonstruktion. Judarna var mycket välsedda i Sovjetunionen på den här tiden. Nej, hon hade uttryckt tvivel på att en man dött en  naturlig död i Lubjanka, vilket var straffbart. Molotov fortsatte sitt arbete som vanligt.

Huset var tänkt att målas i samma röda nyans som Kreml. Det påstods då att det skulle bli för dyrt. Nu vet man att det fanns ingen färg att få tag på i just den nyansen, vilket var omöjligt att låta folket veta på den tiden.

Många utländska socialister besökte huset, och det blev en dröm för dem att skapa liknande hus i sin del av världen. Men de tänkte nog inte överföra avlyssnandet; de visste nog inte ens att det fanns mikrofoner och att de själva var avlyssnade.