.

Gräsmattan blir större och större. Nu på kvällen är det disigt, men det gör inget. Det viktiga nu, det är att snöfläckarna blir mindre och mindre.

Vi fick en middagsgäst i dag. Hanno tittade in och vi fick en historielektion. Vi diskuterade Stalin, och han berättade om en släkting, Richard Soom, som varit i Gulagläger och hade haft mycket att berätta. Bl.a. hade Stalin beordrat trotskister till lägret Inta. De var allvarliga troende kommunister, och hade inte förstått riktigt vad det handlade om, så de hade med sig väskor med kläder och böcker. Ungefär som för en semestertripp. Varje dag argumenterade och diskuterade de fram och tillbaka om kommunismen. De var inte som de andra lägerfångarna. De hade guldklockor och guldtänder och fina kläder. Men de drabbades i alla fall. En dag meddelade Stalin att alla trotskister skulle förintas. Fortfarande helt oförstående fick de ett nackskott var.

Stalin glömde aldrig en oförrätt. Och han använde all list han hade för att hämnas.

1939 fanns redan alla listor på vilka ester som skulle dödas och vilka som skulle deporteras. Lägren fanns där och allt var förberett. Om esterna inte hade gått med på överenskommelsen om sovjetiska soldater på sin mark, då hade hämnden kommit omedelbart. Nu fick esterna leva lite till.

Problemen i Kaukasus är inte nya. De är 400 år. Riktigt blodigt har det varit i 150 år. Svårast blev det när tyskarna drog in i Ryssland under andra världskriget. De nådde stäpperna i Kalmukien där alla var muslimer, till skillnad från ryssarna som då var ateister. Där hälsades tyskarna som befriare av bl.a. krimtatarerna. Tjetjenerna letade fram den vackraste vita häst de hade, satte på den guldbetsel. Och skänkte den till Hitler! Det var en fantastisk present. Det absolut finaste de kunde ge någon. Dessutom lämnades alla ryssar som fanns i området till tyskarna.

Men. Ryssarna lyckades stoppa invasionen. De drev ut tyskarna. Och nu väntade Stalins hämnd. Obs! Han var själv kaukasier. Han kunde deras kultur utan och innan.

Det första draget var att förinta så många som möjligt. De tjetjener, kalmucker, ingusjier som inte dödades direkt skickades till läger på Kazachstans stäpper. På det vanliga sättet. Det var vinter. Snö. Kallt. De kördes i överfulla boskapsvagnar. Någonstans mitt i snön stannade tåget, dörrarna öppnades och alla fick stiga av. Sedan åkte tåget iväg. Och människorna? De fick klara sig. Lägren fanns ju där. Någonstans.

Till och med deras barn, ungdomar som deltagit i strider i Röda Armén, skickades till Sibirien efter sitt värv. Alla skulle straffas för vad deras landsmän gjort som hyllat tyskarna.

Hälften av lägerfångarna överlevde.

Till de tomma husen flyttade ryssar. Utom till Krim. Krim sparades som ett semesterparadis för partitopparna.

När Chrusjtjov hade fördömt Stalin, då återvände tjetjener och kalmucker hem igen, men krimtatarerna fick inte komma tillbaka. Det paradiset lämnade inte partiet frivilligt. Tatarerna sa inte så mycket om det då, de höll på att arbeta upp ett gott välstånd där de var, och nu har de börjat flytta tillbaka, men inte som några stackare, nej, de bygger stora hus, och är inte särskilt välkomna.

Men vänta! Stalins hämnd är inte färdig. Han visste hurdana kaukasierna var, och visste att han måste döda allihop för att få frid i sin själ. Och hur skulle det gå till? Jo han hämtade fyra män från byn A, som fick gräva varsin grav åt sig. Därefter hämtades fyra män från byn B; sedan beordrade han männen från byn B att skjuta varsin man från byn A om de inte ville bli skjutna själva. De sköt. Och nu hände det som Stalin så väl visste: Nu måste fyra stycken från byn A döda fyra stycken från byn B, och sedan måste fyra stycken från byn B döda fyra … osv. i all oändlighet. Blodshämnden tar inte slut förrän alla är döda.

Apropå bomberna i Moskva, är det också blodshämnd. De två kvinnorna hämnades sina mäns död. Och det kommer också fortsätta.

Till Gulaglägret där vår släkting fanns kom det en tjetjen. Han berättade att han hade en blodshämnd att utföra. En dag var han själv död, mördad. Det visade sig att en annan tjetjen hade anlänt till lägret, och detta var ett hedersmord han var skyldig att utföra.

För oss är detta så svårt att förstå, men i Öst är det självklart.

Ett litet tillägg: Det är helt OK att kommentera.