.

Det diskuteras just nu hur det var här i Estland i början på 90-talet. Det var mycket dåligt med mat. Jag minns att Anne berättade att hon köpte matbröd som hon torkade för att kunna äta hela vintern. Hon fick också en kupong att köpa strumpor för, men det fanns inga strumpor att köpa. Vi gick på Kaubamaja, och där var det verkligen ont om varor. Men det märkliga var att bara något år senare (jag tror det var -93) kom vi som vanligt till Tallinn på sommaren, och jag kände mig så sjaskigt klädd. Alla. Alla hade köpt nya sommarkläder. Det senaste modet. Jag var "tvungen" att gå direkt till en klädaffär och köpa mig något nytt. Jag tyckte alla människor såg lugnare ut, men det var bedrägligt. Det fanns människor under de här första åren tyckte att det varit bättre under sovjettiden. De hade redan glömt. Vi påminde våra släktingar om det som vi sett 1978, och de höll med oss. Det var, trots allt, bättre i Estland 1993 än under Sovjet.

Likaså 1993 ringde det på dörren hemma hos Anne och Ülo. Anne gick fram och öppnade; under tiden ställde sig Ülo bakom ett skåp, men så att han hörde vad som sades. Där stod han spänd som en sträng och lyssnade. Den här gången var det inget oroande. Anne stängde dörren och Ülo andades ut. Fortfarande satt skräcken i honom för vad det kunde betyda att någon ringde på dörren! Den här gången var det en tjänsteman som kom och betalade ut pensionen. Så fungerade pensionssystemet på den tiden.

Jag funderar då och då, som ni kanske redan förstått, på varför det har sagts så mycket dumt om Estland. Varför vill man inte se hur mycket bra, som esterna gjort när de varit fria. Varför ser man inte till realia? (Kom hit och titta!) Tja, kanske för att landet gränsar till Ryssland, och man vågar inte. Kanske för att landet är litet, och man tycker det är bra att få vara spydig mot en liten en.

Så en annan fråga: Varför hände det som hände i Katyn?

Jeltsin har bett om ursäkt, Putin har velat förneka skulden, men nu har han ändå besökt Katyn tillsammans med Polens Donald Tusk. Talet han höll där var ganska obegripligt. Det var absolut inte ryska folkets fel, möjligen var det några politiska organisationers fel. Kanske. Möjligen.

Här menar man att det var Stalins hämnd. Igen. Stalin glömmer aldrig.

Så här har det berättats för oss:

1920 skulle ryssarna genomföra Världsrevolutionen, och var på väg genom Polen mot Biscayabukten för att ”tvätta sina stövlar” där. En general Michail Tuchatjevskij skulle ta Polen på vägen dit. Detta var en del av det bortglömda polsk-sovjetiska kriget 1920-1921 Han blev stoppad av Josef Pilsutskij, en av Polens hjältar. Stalin var politisk kommissarie och var i Polen tillsammans med en röda armégeneral. De fick order från Moskva att hjälpa Tuchatjevskij. De skulle marschera dit. Men Stalin ignorerade ordern och övertalade generalen att fortsätta mot väster. Han kände revolutionens vibbar, och ville vinna den stora revolutionära segern. När polackerna gjort mos av Tuchatjevskij gjorde de också slut på större delen av Stalins mannar. Stalin m.fl. flydde tillbaka till Moskva. Där Lenin och chefen för röda armén, Trotskij, var mycket upprörda över nederlaget. Varför hade det gått som det gått? Jo, Trotskij upprepade många gånger: ”Stalin lydde inte order utan orsakade den nesliga förlusten.”  Om resultatet varit annorlunda, om Stalin försökt undsättaTuchatjevskij vet man ju inte om det blivit annorlunda.  Lenin höll med, och Stalin kände sig förfördelad.

Dessa ord föranledde Trotskijs egen död och tusentals andra sovjetkommunisters död. Samt tusentals polackers död. Och ca tjugotusen polska officerares död.

Polska soldater med erövrade sovjetiska flaggor

Exakt så beskrivs det inte i våra historieböcker, men detta är sanningen här.

Nästa gång ska jag berätta varför Lenin behöll Stalin i partitoppen.