.

Jag läser och jag läser om. Igen och igen. Det är vågat att kalla kommunismen en religion. Det måste man kunna visa. Det gör Kristian Gerner. Han skriver att när man en

t;script src="/js/tinymce/themes/advanced/langs/sv.js" type="text/javascript">

gång sett det, då blir det så självklart. Han menar att det är judendom, kristendom och islam som stått som mall. De heliga skrifterna är Marx och Engels skrifter som Gamla Testamentet. Lenins alla skrifter inklusive brev och telegram motsvarar evangelierna och Stalins tal och direktiv direkt motsvarighet till Apostlagärningarna. Marx och Lenins skrifter motsvarar Moses och profeterna, Lenin Kristus och Stalin Paulus. Den polske kände dissidenten Kolakowski visar att det verkligen var fråga om en religiös auktoritet med samma bjudande kraft som Bibeln har för en kristen fundamentalist.

Om jag ser det på det här sättet, då förstår jag varför folk uppträtt så märkligt när jag försökt prata om Sovjet efter vårt besök i Tallinn 1978 framför allt. Folk vände oss ryggen. Man slutade tala med oss och vänskap avslutades. Jag förstår att det var samma sak som att skarpt kritisera islam i samtal med en muslim.

Gerner säger också, att den som kritiserade var en renegat, en avfälling, som man absolut inte lyssnade på. Kommunisterna skilde på två sorters människor, de troende och de inte troende. När Kirunasvenskarna lyckades komma hem från Sovjet och berättade sanningen som de själva upplevt, då var de avfällingar och förföljdes.

Under tiden efter 1917, när bolsjevikerna tagit makten i Sovjet, då var Sovjet det kommunistiska landet. Utan tvekan. Nu försöker man säga att det inte var kommunistiskt utan kallar det stalinism eller leninism, men så var det inte. Fler länder blev så småningom också kommunistiska stater: Östtyskland m.fl. länder i östeuropa, Kina, Pol Pots Kampuchea, Kuba m.fl. Inom dessa länder fanns paradiset. Helvetet var de kapitalistiska länderna. Och förresten. De stora uppvisningarna på Röda Torget var regisserade som de ortodoxa religiösa paraderna med bilder på helgonen, dvs. Lenin och Stalin. Och där uppe stod han sedan Stalin eller vem det nu var och tog emot folkets jubel som en patriark.

När Stalin dog och alla beordrades att gråta offentligt var det också som en religiös rit. Men så falskt!

Robert Conquests bok "Den stora terrorn" kom ut 1968, men den avfärdades som kallakrigspropaganda. Och det var väl antagligen något liknande nedsättande omdöme man sa om boken "Sovjets blodsdåd i Baltikum" när den kom 1948. Det har jag undrat över, varför ingen trodde på den, men nu förstår jag. Den var skriven av en flykting från Baltikum. De baltiska länderna hade slagit sig fria från den sanna kommunistiska rörelsen, och var därmed avfällingar. Men det här gäller ju bara kommunisterna! De var ju så förhållandevis få i Sverige. Ja, men de hördes. De hade sina tidningar som så konsekvent gav sin version av sanningen, och den spred sig till andra tidningar. Kristian Gerner talar om Dagens Nyheter under Olof Lagercrants lerdning och på senare tid Aftonbladet med Åsa Linderborg som kulturchef. Jag minns ju när jag protesterade mot en artikel hon skrev i AB där jag förstod att hon inte visste någonting. Men det togs inte in. Och just det säger Gerner. Protesterna mot tidningarnas artiklar om de kommunistiska länderna togs aldrig in. Min svärmors man berättade att han skrev och skrev till tidningarna om förhållandena i Sovjetestland men inget hände, så till sist gick han upp på en redaktion och blev totalt nonchalerad. Det gick inte att berätta sanningen om Sovjet i svenska tidningar före Sovjets fall.